Invandraren och jag

När jag började i första klass gick det en invandrare i min klass.

Jag har för mig att hans familj hade flyttat till landet bara någon vecka innan skolstarten, hursomhelst kunde han knappt säga mer än "jag förstår inte" och vad han hette. Han såg annorlunda ut och kom från en annan kultur.

Första dagen i skolan vet jag inte om han sa någonting alls. Vi pratade med honom, eller vi försökte prata med honom. Det syntes på honom att han ansträngde för att skapa mening av våra ord, men det gick liksom inte.

Hans mamma kom och hämtade honom efter skolan och promenerade hemåt tillsammans. Jag kommer ihåg att jag funderade på vad de pratade om. Hur hade hans första skoldag varit? Hur hade det känts att inte förstå någonting?

Andra dagen gick det något bättre. Han sa fortfarande ingenting men det kändes som att han förstod lite. På rasten lekte vi kull och jag tror att jag såg honom le för första gången.

Efter första veckan kunde han prata trevande. Efter det gick det rätt snabbt.

Efter en månad var det inte så stor skillnad på honom och oss andra. Det är så länge sedan nu att jag inte alls kommer ihåg vad vi pratade om — vad pratar sexåringar om egentligen? — men han kunde i alla fall prata.

Även om han vid det här laget kunde språket var han fortfarande annorlunda. Han såg annorlunda ut, han betedde sig annorlunda och hans föräldrar var konstiga. Pappa berättade att i landet som min klasskamrat kom ifrån hade de ingen ordentlig uppfostran. Barnen fick göra lite som de ville.

Jag kommer ihåg en grej som hände någon månad senare. Hans pappa hämtade honom efter skolan. Pappan såg att vi lekte och kom över för att säga något. Han var inte alls lika bra på språket som sin son och det var tydligt att sonen skämdes över sin fars märkliga uttal.

Efter en termin var min invandrarkompis bäst i klassen och alla på hela skolan visste vem han var. Jag tror ändå att han kände sig lite utanför.

Vi hade med oss mellanmål till skolan, någon liten frukt eller en näve nötter som vi kunde äta på rasten, och under några veckor tog han med sig en citron som han åt. Varför förstod jag inte, hela mitt ansikte drar ihop sig bara jag tänker på att äta en citron, men han gjorde det i alla fall. Kanske var det något de gjorde där han kom ifrån eller så gjorde han det för att få fortsätta känna sig lite udda?

Efter första året åkte han tillbaka till sitt hemland med sin familj och vi såg honom inte mer. Eller ja, efter ett år åkte jag tillbaka till Sverige med min familj och jag såg inte skolan mer.

Jag är den där pojken i det främmande landet. Invandraren är jag. När jag var sex år gammal flyttade vi till en liten by i södra Frankrike. Jag kunde bara säga "jag förstår inte" och "jag heter Albert" när jag började.

När jag gick hem från skolan första dagen frågade mamma hur det hade varit. Jag svarade att jag förstod att de pratat om mig, men att jag inte förstått vad de sagt. Mamma undrade hur det hade känts. Jag svarade att det kändes jobbigt. Mamma frågade om jag hade velat gråta. Jag svarade att jag gråtit. På insidan.

Men barn är otroligt formbara och det tog inte lång tid innan jag kunde jag göra mig förstådd med hjälp av språket. Jag tyckte fortfarande att det var pinsamt när pappa pratade med mina kompisar på franska. Jag ville inte att han skulle prata franska så de hörde eftersom det var tydligt att han inte var från Frankrike. Jag hade inga problem med att han pratade svenska så de hörde.

Jag lärde mig eftersom jag var tvungen. Jag hamnade i en jättesvårt situation där att lära sig var enda möjligheten. Det var jobbigt och jag svalde många tårar de första dagarna, men jag var omgiven av människor som såg det som en självklarhet att jag skulle lära mig franska och det gjorde jag.

Framförallt var jag omgiven av språket.

Det finns nackdelar med att slänga i folk i djupa änden av poolen och hoppas att de flyter. Det fungerade för mig, men det är inte säkert att det fungerar för alla.

Jag har upplevt känslan av att vara annorlunda. Är man nästan ett huvud längre än sina klasskamrater och dessutom både blond och blåögd i ett hav av mörkhåriga blir det lätt så. Jag lärde mig att känna mig trygg i mig själv. Helt omgiven av det okända är det viktigt att hitta en säker plats. Jag fann min inom mig. Och så lärde jag mig att det ordnar sig.

Typ alltid.

SMS firar 20 år, är fortfarande värdelöst

Igår var det exakt 20 år sedan världens första SMS skickades och idag skickas det "tiotusen miljarder" sms varje år, enligt Studio Ett i P1. Hur mycket är det egentligen?

Tio tusen miljarder motsvarar 325 000 SMS per sekund. Ett annat sätt att mäta är att se till Stockholms befolkning. Om alla i Stockholm skulle ta emot varsitt SMS var fjärde sekund, dygnet runt, varje dag på hela året. Det är helt tokigt många SMS (inte för att telenätet hade pallat med, men ni fattar?).

Ett annat sätt att mäta är att räkna hur stor datamängd de här meddelandena tar. Ett SMS tar 1120 bitar att skicka. Det är knappt något, så även om du har 10 000 000 000 000 st SMS så blir det bara 1400 Terrabyte data eller 1,4 Petabyte data. Det motsvarar 56 % av vad man tror att den mänskliga hjärnan kan lagra.

Jag låter er suga lite på den. Tänk dig om du fick ta emot 325 000 SMS varje sekund, dygnet runt i ett år. Det motsvarar mindre än vad man beräknar att en mänsklig hjärna kan lagra. Du skulle alltså teoretiskt kunna komma ihåg alla dessa SMS och fortfarande ha plats kvar för din partners födelsedag och citat från senaste avsnittet av Glee.

En annan jämförelse:

Amerikanska mobiloperatören AT&T har cirka 30 PB trafik i sitt nät varje dag. De skulle kunna skicka världens årsförbrukning av SMS på 1 timme 7 minuter och 12 sekunder.

Det blir liksom ingen data alls. Även om det är en väldans massa SMS så blir det inte så mycket på totalen. En timme att skicka allting? Pfft. Det är ju knappt något. Hur kan operatörerna fortfarande ta betalt för något sådant? Det är bara en tidsfråga tills SMS blir helt gratis.

Jag testar tumblr, pausar Albertbloggen

Sen en tid tillbaka testar jag att blogga via tumblr. Det är lite annorlunda än att blogga här, jag kan lägga upp och delar bilder och klipp på ett sätt som inte kräver lika mycket ansträngning från min sida. Samtidigt kan jag skriva lite längre texter om jag känner för det.

Blogger känns fortfarande som ett bättre forum för mer genomarbetat material (jag har inte riktigt klurat ut hur jag kombinerar bilder och text på ett bra sätt i tumblr) så det är möjligt att jag kommer att komma tillbaka hit om jag tröttnar på tumblr.

Tills dess kan ni titta på bilder och klipp jag hittar på internet, samt läsa om vad jag tycker och tänker på interwill.tumblr.com. Sedan idag går det till och med att kommentera.

The Amazing Spider-Man

Jag såg The Amazing Spider-Man igår. När eftertexterna började rulla fick jag med ett fnittrigt leende höra att jag påminner om spindelmannen. Resten av kvällen fick jag höra att den här spindelmannen var töntig, nördig, trasig, hade dålig hållning, var gnällig och blödig.

Så hur var filmen? Helt klart godkänd. Jag har de senaste åren utvecklats från en cynisk kritiker som hittar fel i allt till en kille som lever mig in i filmer till hundra procent. Tidigare var jag tvungen att se en bra film två gånger. Jag var så distraherad av att analysera kameravinklar och klipptiming när jag såg filmen första gången att det krävde en andra gång för att jag skulle kunna slappna av och bara njuta av resan.

Idag skrattar och och gråter på helt rätt ställen. Jag blir rädd och hoppar till, jag blir lycklig och börjar studsa uppspelt när något coolt är på väg att hända. Det är fantastiskt. Riktigt så fantastiskt är tyvärr inte The Amazing Spider-Man.

Det är en kompetent film och Andrew Garfield är en mycket bättre Spider-Man än vad Toby Maguire var. Där Maguire var präktig är Garfield sårbar. Båda är osäkra men i Maguires fall är det för att han är en tönt medan Garfields osäkerhet bottnar i föräldrarnas försvinnande.

Sen antar filmen som vanligt att publiken är lite korkad och förklarar allt för explicit, men det känns som att det kommer med genren nuförtiden. Det största problemet är egentligen inte alls det utan att det känns som att jag såg den här filmen för 10 år sedan.

När vi lämnade salongen frågade mitt sällskap varför de valt att göra en ny Spider-Man. Min gissning är att det var för att tjäna mer pengar. Passionen och modet som kan finnas i en film som inte i första hand är gjord för att tjäna pengar saknas och det är filmens fall.

Korean Animal Rights Advocates

Andrew Kim har gjort gjort två bilder åt Korean Animal Rights Advocates (Kara). Den första (ovan) förklarar att du alltid bör adoptera en hund istället för att köpa då det finns gott om hundar som annars skulle avlivas.

 

Den andra bilden  handlar om problemet med att man äter hund i Korea. På sin blogg skriver Kim:

This as a criminal and uncivilized act. No developed nation with an oversupply of food should ever consider eating these animals. Dogs are easily the most loyal and loving animals on the planet.

När jag ser hund-i-korv-med-bröd-bröd-bilden kan jag inte låta bli att tänka på en helt annan bild.

Jag tycker att den är supergullig och rolig. Och fel.

Don't eat dogs kids! Especially not cute ones!

Portal 2: Cubelessness

Valve har släppt två olika program för att skapa egna banor till ett av mina favoritspel. En som är fantastiskt enkel att använda (se bild) och en som är kraftfullare men bara finns till PC.

Ett av mina klagomål på Portal 2 var att det var lite för lätt, att precis när jag började få koll på hur spelet fungerade så slutade det och att jag ville ha fler och svårare banor. Möjligheten att spela banor gjorda av fans löser båda problemen.

På David Sirlins inrådan testade jag banan Cubelessness igår.

Nu kan det vara så att jag inte riktigt är inne i Portal-tänket efter att ha låtit spelet stå och samla damm i ett år. Det kan också vara så att min kognitiva förmåga inte är på topp nyss hemkommen från #tisdagsöl. Oavsett ursäkt tog det rätt lång tid att lösa Cubelessness.

Banan innehåller två icke-konventionella moment som känns "fel", som att du fuskar och missbrukar spelets regler. De vanliga kartorna lär dig hur du ska använda alla verktygen innan de ökar komplexiteten — Cubelessness förväntar sig att du ska upptäcka verktygen och hur de fungerar samtidigt som du spelar.

Det fungerar, även om jag hade önskat mer feedback när jag gör rätt, och banan är fylld med härligt mindfuckery och en del riktigt smarta lösningar. Gillade du Portal 2 och önskar dig mer utmaning tycker jag att du ska prova Cubelessness. För mig kommer nästa projekt att bli banan Suspended Animation och efter det får vi se. Kanske gör jag min egna Portal 2-bana!

Mina nya hörlurar

Jag fick höra talas om Sennheisers Amperior-hörlurar redan i januari. Först sades det att de skulle släppas i mars, men de dök aldrig upp så jag mejlade till Sennheiser och frågade. De sa att hörlurarna blivit försenade men skulle börja säljas i maj.

Jag väntade.

Mars blev april och april blev maj men det kom varken ny information eller några hörlurar.

Så jag mejlade igen.

Den här gången fick jag reda på att "distributionen ändrats under 2012" och att Amperior bara skulle säljas av "Officiella Apple Online Store (ej deras Premium Återförsäljare)". Försäljningen skulle starta någon gång i juni.

Nu har jag äntligen fått tag på mitt exemplar och första intrycket är som sex i mina öron. Extra plus att den här modellen har en (avtagbar) iPhone-fjärr och mikrofon på sladden.

Notch föreslår betygsändring

Ett problem med spelrecensioner är att de ofta recenseras på en sex-till-nio-skala där den undre delen av skalan nästan helt går oanvänd. 

Minecraft-skaparen Markus Persson (@Notch) har kommit med ett förslag på lösning. I ett tweet tidigare idag föreslog Noch en formel för att konvertera ett 0-till-100-betyg till en femgradig skala.

To fix game review scoring, multiply the score by itself, divide by 2001, add 1, and round down.
— Markus Persson (@notch) July 2, 2012

Lösningen får du genom att avrunda

 

där B = gamla betyget skrivet på en 0-till-100-skala

nedåt till närmaste heltal.

Nu är alla inte lika bra på att konvertera den typen av formler till siffror i huvudet. Därför har jag gjort en liten illustration på vad formeln innebär.

Som ni kan se så ändras alla betyg mellan 0 och 44 till en etta, alla från 44 till 63 till en tvåa och så vidare. För mig som gått och irriterat mig på en rätt puckad betygsskala så känns den här konverteringen rimlig även om den hamnar under kategorin önskar-att-det-inte-behövdes.

Det som däremot talar till formeln fördel är dess fantastiska nördighet. Helt klart ett plus i mina ögon.

Blixt, tid, design och roller derby - Första besöket på PechaKucha

Som av en slump hamnade jag på PechaKucha på Berns i måndags. Jag visste bara att det hade något med Roller derby att göra — vilket var typ helt fel — och gick därifrån upplyft och fylld av inspiration.

Jag kanske ska börja med att förklara vad PechaKutcha är. Det uppfanns i Japan och är en presentationsmetod där föreläsaren får använda 20 bilder som automatiskt växlar efter 20 sekunder. Det sätter tempot och gör att alla, oavsett om de brukar vara långrandiga eller kortfattade, tvingas vara klara efter 6 minuter och 40 sekunder.

Det hade jag inte alls fattat. Jag hade bara hört något om roller derby och begett mig till Berns.

När jag kom dit blev jag ledd ner i en källarlokal där en överentusiastisk presentatör förklarade att jag borde köpa nya numret av tidningen Form. Hen var så energisk med just Form att jag och mitt sällskap till slut var tvungna att starta en vadslagning om hur många gånger presentatören skulle kunna hinna nämna tidningen Form innan kvällen var över.

Retroaktivt fick jag det till 17 gånger.

Jag hade tänkt att jag skulle få se på typ det här. Men icke!

Sen var det presentationerna. En var visserligen om roller rerby, och den förklarade typ vad det är. Jag tycker att ni lika gärna kan gå och se Whip It! (som jag inte alls såg bara för att Ellen Page är med i den...). Istället tänker jag berätta om Elliott Dalhgren Strååts presentation.

Vill börja med att flika in redundansen i att skriva "Strååt" med dubbel-å (eftersom dubbel-a uttals på just å).

För tre år sen hittade Elliott en artikel som förklarade vad som händer om blixten slår ner i sand. Han förklarade att friktion -- laddning -- fysiknörderi -- blablabla blixten blir 30 000 grader varm och sand smälter till glas vid 1 700 grader. Det gav honom idén att gjuta eget glas genom att leda en blixt genom sand.

Så Elliott bestämde sig för att ta reda på hur man kan få blixten att gå dit man vill. Det finns ett sätt där man skickar upp en raket. Det verkar funka skitbra men kostar 50 000 dollar vilket var lite över Elliotts budget. Han var tvungen att gå tillbaka i tiden och upptäckte att NASA gjort experiment där de skickade upp väderballonger med koppartrådar för att på det sättet styra ner blixtar. Elliot hade nu en plan.

What could go wrong?

Han malde sten till sand, gjorde en form som han klädde med koppartråd och skaffade väderballonger. För att öka säkerheten byggde han en lite flotte av frigolit. Nu behövde han bara ett åskoväder och en sjö att placera ut sin lilla flotte i. Han började följa SMHI:s väderpresentationer nitiskt.

En och en halv månad senare var det dags. De rapporterade om ett åskmoln som var på väg norr ut från Tyskland. Elliott och hans bror tog första färjan till Gottland för att genskjuta ovädret. Väl där hittade de en lämplig sjö där de sjösatte flotten med ballongerna.

När de kom tillbaka dagen efter hade blixten slagit ner i flotten men kraften hade varit så stark att den bränt ett hål i flotten så gjutformen hade sjunkit till botten. Nu är ju inte Elliott mindre förutseende än att han hade räknat med det här scenariet så han hade med sig två torrdräkter och åtta syrgastuber. Han och brorsan ägnade således resten av dagen åt "hitta gjutform på botten av grumlig sjö på Gottland"-leken.

Det lyckades. De hittade formen och kunde se resultatet: en vas skapad i ett försök att tämja en av naturens mest mäktiga krafter. 30 000 graders blixt ner i en liten, liten behållare sand.

Epic?

När presentationen gick mot sitt slut försäkrade Elliott oss om att det här på intet sätt var det mest extrema han skulle kunna tänka sig att göra. Faktum är att om han får tillräckligt mycket pengar och 18 månader på sig att förbereda sig så säger han sig kunna gjuta en enplansvilla i glas bara med hjälp av blixtens krafter.

Liljeholmsbron klockan 01:54

Ett tidningsbud är ute på sin första runda för natten. Han cyklar förbi två förfriskade unga vuxna, en kille och en tjej, som gestikulerar yvigt.

Hon pekar med hela handen åt nordväst.

— Jag bor tio minuter ditåt. Vid vattnet, det är jättefint, säger hon och stapplar till.

Han följer hennes arm med blicken.

— Den där stora vägen där borta, säger han och pekar på en väg som skymtar bakom några hus i riktningen hon pekat, är det Essingeleden?
— Ja. Ja, det är det. Jag bor under Essingeleden.
— Jag tyckte du sa att du bodde vid vattnet?
— Nej, det gör jag inte. Men jag bor i närheten av vatten. Under Essingeleden. Och vi har en gemensam dusch i källaren.

Tystnaden lägger sig som ett varmt täcke över bron. Tidningsbudet har tagit sig över brokrönet och låter cykeln rulla in mot stan.

— Det lät mycket bättre när du sa att du bodde vid vattnet.
— Jag vet.