söndag 31 januari 2010

I wish this hug would last forever


Källa: Cute Overload

I am the prettiest princess


Som jag lovade tidigare, här kommer en bild på hur jag såg ut.

Cry if you need to

Anton DINGAR 25!

Anton dingade 25 idag (eller, ja, igår egentligen). Jag fick prova en schysst tröja som han fått i present något år tidigare. Det togs bilder och jag hoppas att jag kan publicera de på bloggen senare idag eller imorgon. Till dess får ni hålla till godo med en liten sammanfattning av kvällen.

Presenten
Jag, Ajla och Stefan bestämde oss för att gå ihop och ge Anton tre gemensamma presenter. Present ett fick han lova att aldrig öppna, present två fick han öppna under förutsättning att han klarade av att hantera present tre.

Present tre var ett gratulationskort med Nalle Puh på och några färgglada tuschpennor. Först efter att han visat att han klarade av att fylla i innanför linjerna, och därmed visat att han respekterar Puh, fick han öppna present nummer två.

Present nummer två var en hink med 3,25 kilo honung. Mycket fin honung från en gård i Sörmland. Puh hade blivit så avundsjukt.

Present nummer tre fick Anton inte öppna, och innehållet är och förblir hemligt.

Taxiresan
Vi åkte taxi från Anton in till stan. Taxichaufförn tyckte att han började bli gammal, men han verkade inte så gammal. Jag tog chansen att ställa några frågor, nedan följer svaren.
  • En taxichaufför som kör natt kör cirka 30 mil per natt.
  • Ett nattskift kan vara över 12 timmar.
  • En normal arbetsvecka är cirka 60 timmar lång.
  • De flesta som jobbar natt jobbar fem dagar i veckan, vissa hela 7 dagar i veckan.
  • Nuförtiden måste man göra fyra test för att bli taxichaufför (utöver de man måste göra för att ta körkort), utanför Stockholm räcker det med tre test.
Jag frågade om taxichauffören hade några tips på hur man ska köra bra när man skjutsar någon, och om han kör annorlunda utan kunder. Han svarade att han inte är lika noga med hastighetsbegränsningen när han kör själv och att det viktigaste när man skjutsar någon är att se till att man har säkerhetsbältet fastspänt.

Han berättade också att han försöker att hålla en så jämn hastighet som möjligt så det inte blir ryckigt för passagerarna och att han försöker undvika att smårycka i ratten när han kör. När han kör folk från Arlanda på natten försöker han köra så jämnt det går och om de somnar vet han att han kört bra.

Ambassadeur
”Om jag kommer in? Jag kommer knappt ut!”

Ambassadeur är ett dansställe på Kungsgatan (precis brevid Rigoletto där jag känner mig mycket mer bekväm). Jag har aldrig varit ute och festat i närheten av Stureplan tidigare så för mig var allt nytt. Några saker jag la märke till:
  • För att ta sig in var man tvungen att vara på ”listan”. Den där ”listan” verkade vara hur lång som helst, för alla som köade var med på den och kön sträckte sig över 50 meter.
  • Garderoben lämnade mycket att önska. Det var mycket trafik med personer som skulle lämna och hämta jackor och det blev väldigt rörigt. Varför har inte ställen med garderob designat den på ett sådant sätt att man kan lämna jackan och hämta den på olika ställen? På det sättet skulle flödet av människor in och ut ur lokalen kunna hållas isär och det skulle minska kaoset och behovet av arga vakter som upprättar köer på olämpliga ställen.
  • Musiken var förvånansvärt varierad (allt från Low med Flo Rida till Jävel på kärlek med GES) men behovet av att mixa ihop låtarna gjorde att mycket blev för mycket techno och för lite av originallåtarna. Och trots att många låtar fullkomligt slaktades för att göra de mer dansvänliga och lättare att mixa med varandra så var många övergångar pinsamt dåliga.
  • Temperaturen, i alla fall i de större rummen, var perfekt. Lite för kallt om man bara stod still och chillade och lite för varmt om man dansade. I de mindre rummen var det både för varmt och för dålig luft, något som återigen skulle kunna åtgärdas med lite bättre planering.
  • Garderobsituationen gjorde att det inte gick att ta sig ut, det fick mig att tänka på Björn Gustavssons kommentar om White Room: ”Om jag kommer in? Jag kommer knappt ut.”
Jag hade roligt på Ambassadeur. Jag dansade och tjoade och sjöng med och måste ha förlorat ganska mycket vätska för jag blev helt galet varm. Tyvärr var sällskapet inte lika på som jag var och vi gick därifrån redan efter en timme (då hade jag velat ta ett glas vatten och dansa vidare en timme till).

Limerick
Vi skulle bara ta en öl och sitta och prata på Limerick, Stockholms första genuina Irländska pub. Jag tog en vatten (äntligen!) och hittade en plats vid ett bord. Någon utmanade någon annan till en ölhävning ur glas. Ajla påpekade, mycket riktigt, att man inte häver öl ur glas utan ur flaska, men det kunde inte hjälpas. Då ingen antog utmaningen, och jag bara hade vatten, bad jag att få låna Ajlas öl så det kunde bli lite action.

Jag förlorade ”hävningen” men det var roligt ändå (och ganska jämnt) och jag har blivit lovad chans till revansch nästa gång vi ses.

Sen blev det fajt. Ingen i vårt sällskap var inblandad men vi var i närheten och var tvungna att skydda vår öl från att bli utspilld. När fajten var över hade vi lyckats norpa en extra stol i alla förvirring. Det kändes bra.

Åka kollektivt
Eftersom jag fick åka hem själv tänkte jag att jag skulle försöka hitta någon att prata med på tunnelbanan. Vid Hötorget klev det på ett gäng som satte sig i fyra-gruppen bredvid mig (där satt det redan en tjej som inte tittat upp från sin mobil sedan jag klev på). En kille i gruppen, iklädd ett par brandgula Converse, pekade ner på sina skor och förklarade att den bruna fläcken måste vara bajs från toaletten. Tjejen med mobilen tittade inte upp. Jag avbröt och frågade om det där brukade fungera, att prata bajs på tuben, men bajskillen anklagade mig för att vara avundsjuk eftersom mina skor var rena.

Vid t-centralen blev en fyra ledig snett över från där jag satt så gruppen flyttade dit, sen fylldes vagnen. Jag hörde hur bajskillen fortsatte att skryta om sina bajsskor för de som satt i fyran bredvid. Eftersom tåget var vid Gamla Stan tänkte jag att jag lika gärna kunde resa mig. Jag gick fram till bajskillen och tittade på gänget med tjejer som försökte låta bli att lyssna på hans historia om skon och sa: ”skryter han om sina bajsskor igen? Det har han gjort hela kvällen.” De verkade glada att bli räddade från bajskillen. Vi pratade lite mer (bajskillen anklagade mig återigen för att vara avundsjuk) och sen var det dags för mig att kliva av.

På slussen stod en tjej och väntade på bussen. Hon hade läderhandskar och som hon trädde ett par ylletumvantar över. Jag frågade om det fungerade bra, vilket hon påstod att det gjorde. Hon såg frusen ut men påstod att hon bara frös. Bussen stannade 50 meter innan hållplatsen för att släppa av folk, vilket fick ett helt gäng av de som väntade på bussen att springa mot bussen, som naturligtvis fortsatte till hållplatsen efter att han släppt av sina passagerare.

Jag och dubbelvantstjejen var en av de få som inte fick sittplats. När någon klev av vid Henriksdal frågade jag om hon skulle åka långt och erbjöd henne platsen. ”Schysst!” svarade hon och log. Innan jag skulle av sa jag att jag skulle prova det där med dubbla hanskar och så önskade jag henne god natt. Hon log. Det kändes bra.

onsdag 27 januari 2010

Novell: Hissproblem

Hur hon hamnat i hissen hade hon ingen aning om. Det var ingen vanlig hiss, inte som den i Gray’s Anatomy, den där det alltid händer så spännande saker.

Väggarna och golvet var av svart marmor och det fanns inget tak. Det var en stor hiss, så stor att den inte kändes trång trots att det stod ett tjugotal personer i den. De mörka väggarna sträckte sig uppåt längre än hon kunde se och det var en glipa på över en decimeter mellan golvet och väggarna.

Plötsligt började hissen sjunka. Den sjönk långsamt till en början och hon tittade på de andra i hissen. Ingen verkade orolig. Hissen började falla snabbare och snabbare. Då och då föll den fritt en liten bit så hon lättade från golvet och kunde känna magen i halsgropen.

Hissen föll snabbt nu. Golvet började kränga åt än det ena, än det andra hållet, och det blev svårt att hålla sig kvar på hissgolvet. Hon kände sig en öl på en bricka på väg att serveras på en pub i Wales.

Av någon anledning kom hon att tänka på vad en av medresenärerna sagt precis innan hissen börjat falla. ”Det är inget vanligt barn, man kan tro det, men det är det inte.” Hon hade sett frågande på mannen när han sa det, undrat vad han pratat om. ”Akta dig för barnet” hade han fortsatt och sen hade hissen börjat falla.

Hissen fortsatte falla. Det kändes som att falla mot jordens mitt och hon undrade om det någonsin skulle ta slut. Hon försökte greppa tag i någon för att inte slungas av. De gled fram och tillbaka på hissgolvet men hissen ville inte sluta falla. Hon kände hur hjärtat slog kraftigare och kraftigare i hennes bröst. Hennes andning var stressad. Hon hade inte riktigt tillräckligt med blod i huvudet. Nej, det var svårt att fokusera. Blicken svartnade. Hon försvann.

”Jag måste ha förlorat medvetandet” tänkte hon när hon satte sig upp. Det hade hunnit bli kväll och hon satt ensam mitt på ett stort fält. Det var torrt och öde så när som på ett ensamt träd med nakna grenar som försökte hålla sig vid liv i det ogästvänliga landskapet. Hon kände inte igen sig, men ändå var platsen bekant på något sätt. Hon la sin hand mot marken, den var varm och sträv mot handflatan, och tryckte ifrån för att resa sig.

Något lät bakom ryggen på henne och hon vände sig men det fanns ingenting där. Det var något som inte stämde, något skumt. Hon tittade upp mot himlen. Det var stjärnklart och ändå så mörkt att hon inte kunde avgöra vilket håll hon borde gå åt. Hon hörde ljudet igen. Den här gången var det lite tydligare, det var någon som sjöng. Hon vände sig och försökte lokalisera ljudet, men hon kunde inte se var det kom ifrån. Hon var tvungen att förlita sig på sin hörsel.

Hon började gå mot sången. Hon gick och gick. Sången blev först starkare för att sedan bli svagare igen, som att personen som sjöng rörde sig bort ifrån henne. Hon hittade en stig som tycktes följa sången eller kanske var det personen som sjöng följde stigen. Längs sidan av stigen låg det högar som kastade märkliga skuggor. Hon fortsatte följa stigen och sången. Högarna kom allt tätare och blev allt större, men de var så långt ifrån stigen att hon inte kunde urskilja vad de var gjorda av.

”Hallå!” ropade hon ”vart är du på väg? Var är vi?” Hon fick inget svar. Hon började jogga för att hinna ikapp sången men det hjälpte inte. Hon började springa men sången försvann snabbare än hon hann kunde springa. Hon fick panik. Hon tog i så hon fick blodsmak i munnen. Det började värka i bröstet men det spelade ingen roll. Hon fortsatte springa. Stigen började slutta nedåt, marken blev mer ojämn och högarna vid sidan av stigen verkade komma närmre och närmre.

Hon snubblade till på något som låg över stigen och var nära att trilla framlänges men lyckades återfå balansen i sista sekund. Hon tappade takten och stannade stapplandes. Lungorna kändes som om de var fyllda av frätande gas. Hon stod med händerna på knäna och försökte hämta andan. Vad var det för konstig sång hon hade hört? Vem var det som sjöng? Hon såg sig omkring igen. Var hade hon hamnat?

Det hon snubblat på var inte en rot som hon först hade tänkt. Hon tappade luften. Det var inte en gren heller. Hon stapplade till. Det var en arm, en människoarm. Hon gick fram och tittade på den. Den var blodig. Hon följde blodspåren med blicken, över stigen, mot närmsta hög. Nej, det kunde inte vara sant. Det kan inte vara. Hon gick fram mot högen vid sidan av stigen. Det var inte bråte eller grenrester, det var högar av människor. Sönderslitna människor.

Hon hörde sången igen.

”Hissen den går ner, ner, ner. Det kommer fler, fler, fler. ”

Rösten var nära nu, den kom uppifrån högen som hon stod vid.

”Vad vill du? Vem är du?”

”Dopp-di-dopp, dopp-di-dopp. När kommer detta ta stopp?”

”Va? Ehh.. vad.. VAD I HELVETE ÄR DET SOM PÅGÅR?!”

”Dipp-do-dipp, dipp-do-dipp. Jag är rätt så hipp.”

Det var en liten pojke, inte äldre än sju eller åtta år som kom skuttandes ner för högen av kroppsdelar. Han nynnade glatt för sig själv. Hon visste inte hur hon skulle hantera det. Hon tog ett steg mot honom men ångrade sig snabbt.

”Har fröken kommit hit, önskar hon sig slit?”

Han var klädd i gråa trekvarts-shorts och en mjölkvit v-ringad t-tröja. I ena handen höll han ett verktyg som med klor som såg ut som ett trädgårdsverktyg som man rensar ogräs med, men klorna var mycket större och såg mycket vassare ut är i trädgårdsutförandet. I andra handen höll han en röd klump.

”Dunk-da-dunk, ta en klunk.” trallade han och torkade munnen med baksidan av handen. ”Dunk-da-dunk. Dunk-da-dunk.”

Han höll upp handen med klumpen framför ansiktet och sjöng ännu en gång. ”Dunk-da-dunk. Dunk-da-dunk.”

Hon tittade på klumpen i hans hand. Det var inte vilken sorts klump som helst. Det var ett hjärta. Ett hjärta som fortfarande bultade.

”Ja-a, du, det är rätt, kom nå så, vi tar ett bett” sa pojken och räckte fram hjärtat till henne.

Hon staplade bakåt och försökte få ögonkontakt men pojkens blick var helt tom. Det glada och livfulla hon anat i sången syntes inget av i hans ansikte. ”Det är lätt, ett bett, ett bett” fortsatte han utan att minsta tillstymmelse till känsloyttring i ansiktet.

Hon backade försiktigt utan att släppa honom ur sin blick. Hans kalla ansikte gick inte att läsa. Hon vågade inte vända honom ryggen utan fortsatte baklänges ner mot stigen. Hon kom ner på stigen mycket fortare än hon väntat och pojken följde inte efter. Han hade förlorat intresset och skuttat vidare upp på nästa hög av likdelar.

Hon visste inte vad hon skulle ta sig till. Hon tittade tillbaka åt det håll hon kommit ifrån. Stigen ringlade sig upp för slänten. Upp mot det där fältet, men fanns det verkligen något att hämta där? Hon tittade åt andra hållet. Några hundra meter bort försvann stigen bakom en krök, men himlen var lite ljusare där borta. Förmodligen fanns det hus som förstörde natthimlen. Hus kändes som ett gott tecken. Hon började gå vidare längs stigen.

När hon kom till kröken där stigen svängde av insåg hon att de där husen måste ligga ganska långt borta, men det var inget hon kunde göra något åt nu. Hon fortsatte gå. Pojken kunde hon inte höra längre och för en stund så tänkte hon att tystnaden var obehagligare sången. Det var knäpptyst, sånär som på hennes egna fotsteg. Hon hörde varje andetag, varje hjärtslag. I vanliga fall var hon ganska bra på att skrämma upp sig själv helt i onödan, nu kändes det befogat.

När hon gått längs stigen i en evighet som kan ha varit åtta minuter eller kanske 45, hon hade helt förlorat tidsuppfattningen, fick hon syn på några hus. Husen hade stora hål där granater och automatvapenseld hade träffat dem och det såg inte ut att ha bott någon i husen på flera år. Hon vandrade in bland husen och kom så småningom fram till ett torg. Mitt på torget hade någon byggt ett stort bål som sprakade och fräste och kastade ett brandgult sken över husen runt torget. På andra sidan bålet stod en byggnad som var större än de andra, säkert ett kommunhus eller något liknande.

På det stora husets vägg var en man upphängd. Eller han var inte upphängd direkt, han hängde inte i något, han satt bara fast på väggen. Hur han satt fast kunde hon inte avgöra. Hans hals var avskuren på två ställen och det kändes som att hans huvud borde trillat ner på marken, men det hade det inte gjort.

Hon gick fram och tittade på mannen. Han var klädd i en vit labbrock och hade ett par bruna manchesterbyxor och fotriktiga tofflor. På marken under honom låg en tidning ihopskrynklad. Hon vecklade upp den och läste framsidan.

”Forskare löser livets gåta” var rubriken tillsammans med en bild på mannen, klädd i samma labbrock, men med huvudet bättre fastsatt. Hon bläddrade vidare i tidningen för att hitta artikeln.

Det visade sig att mannen utvecklat en metod att få celler att nollställa sig. De nollställda cellerna kunde sedan injiceras med specialutformade proteiner som kunde sätta igång en snabb celldelning vilket hade resulterat i levande foster.

Hon gick in i byggnaden. Bakom receptionen hittade hon en lista på vilka som jobbade i vilket kontor. Hon hittade forskarens namn listan. Han hade tydligen sitt labb i källaren. Nyfiket bestämde hon sig för att leta upp labbet. Hon tog en ficklampa som låg vid receptionen receptionen och satte av mot källaren.

Det var mörkt, fuktigt och dammigt i källaren. Hon kunde höra hur det droppade från något rör och det kändes obehagligt att utforska en främmande byggnad på natten. Hade hon varit hemma hade hon aldrig gjort det, verkligen inte. I vanliga fall vågade hon inte ens gå ner i källarförrådet själv, det hade gått så långt att hon försökte komma med en ursäkt när hon hade besök, bara för att hon skulle få sällskap ner till källarförrådet. Nu var dock hennes nyfikenhet starkare än rädslan.

Till slut hittade hon labbet. Mitt i labbet stod en stor reservgenerator. Efter att ha kollat tankmätaren (den var nästan full) och sparkat frustrerat på generatorn fick hon igång den. Hon följde kablarna till ett stort säkringsskåp där hon hittade en huvudströmbrytare. Den sprakade till lite när hon slog till den. Lysrören i taket började flimra, det började surra om frysarna, provrören började rotera och datorerna drog igång.

Hon undrade hur många det var som arbetat i lokalen, den var mycket större än hon hade föreställt sig och det fanns många apparater hon inte kände igen trots att hon brukade följa sjukhusserierna på teve.

Någon hade kladdat tre stora whiteboard-tavlor fulla av formler och illustrationer. Mitt på en av tavlorna hade någon skrivit: ”ÄR DET MÖJLIGT?” med stora röda bokstäver. Hon gick fram till tavlan för att se om hon kunde klura ut vad det var som var eller inte var möjligt. Illustrationerna visade hur man går tillväga för att nollställa en cell, men det verkade vara mer än så.

Hon var inte säker, men det såg ut som att forskaren hade utvecklat en metod att en helkroppsundersökning utifrån ett enda cellprov. Teorin bakom tekniken stod förklarad på tavlan. Celler kan kommunicera med varandra med hjälp av signalämnen och speciella receptorer, hittills har man trott att den här kommunikationen varit mycket enkel, men det verkade som att mannen upptäckt något häpnadsväckande. Det skulle kunna vara rätt, det skulle inte vara första gången konsensus varit fel, tänkte hon, när mina föräldrar var små trodde man fortfarande att små barn inte hade någon känsel.

Varje signalämne som träffar en receptor lämnar ett avtryck och beroende på frekvens och sammansättning av signalämnena så ändrar cellen vilka egna signalämnen den skickar ut och i vilken frekvens. Om mannens teori var korrekt skulle det innebära att information om cellers tillstånd skulle kunna propagera sig genom kroppen vilket skulle kunna göra en en-celling helkroppsundersökning möjlig.

Förutom teorin fanns det också ritningar och instruktioner på hur man skulle gå tillväga för att bygga en maskin som klarade av att utföra scanningen. Hon tittade på ritningen och såg sig sedan om i rummet. Hon hittade den direkt. Maskinen var inte större än en vanlig bakmaskin. Den var kopplad till en dator med en stor monitor. På tangentbordet låg det ett handskrivet brev. Hon tog upp brevet och började läsa.

”Hur kunde det gå så illa? Hur kunde det bli såhär?” inleddes brevet. Hon satte sig ner vid skrivbordet och fortsatte läsa. ”Mitt mål var att hitta en lösning på frågan om åldrande, men jag kunde inte ana att det skulle få sådana konsekvenser. Jag har rört mig i en moralisk och gen-etisk (hon suckade lite när hon läste det ordet, så typiskt nördigt att ordvitsa tänkte hon) gråzon alldeles för länge, så pass länge att jag blivit mer och mer osäker på var gränserna går. Det var en risk jag kände att jag var beredd att ta men i efterhand önskar jag att jag varit lite mer konservativ. Priset jag fått betala, priset vi alla kommer att få betala, för mina upptäckter är alldeles för högt. Jag önskar att jag hade handlat annorlunda men det är försent nu. Jag är rädd att jag öppnat Pandoras ask.”

Hon la ifrån sig brevet. Vad menade han? Vad var det han hade gjort? Kanske skulle hans cellprovsmaskin kunna ge svaren. Hon letade fram ett litet fältkitt innehållande några sprutor, lite förband och en skalpell och sprang tillbaka ut till mannen som satt fast på väggen.

Efter att ha dragit ut ett podium hon hittat i foajén lyckades hon komma upp tillräckligt högt för att kunna ta ett blodprov av mannen som hängde på väggen. Trots att hon var så nära kunde hon inte se hur han gjorde för att hänga där. Det var nästan som att gravitationen inte verkade på honom men han satt definitivt fast. Hon ryckte honom lite i benet utan att han rörde sig nämnvärt.

Med blodprovet i högsta hugg begav hon sig tillbaka till labbet i källaren. Gränssnittet för testet hade inte kunnat vara enklare (och det blev inte svårare av att någon hade skrivit ut en lathund):
  1. Stoppa in cellprovet i ”matberedaren” (det var ingen matberedare, men av någon anledning påminde det henne om att laga mat).
  2. Tryck på ”On”.
  3. Invänta att datorn svarar: ”Test bearbetas, vill du öppna programvaran?”
  4. Svara: ”Ja”.
  5. Vänta och hoppas att resultatet är givande.
Efter bara några minuter började de första resultaten trilla in. Programmet ritade upp en tredimensionell bild av mannens kropp i genomskärning. Det såg ut som en 3D-röntgenbild, men programmet hade alternativ för att ändra typen av vy beroende på vad det var man var ute efter. Den hade också (och detta tyckte hon var speciellt fascinerande) en tidsaxel. Till att börja med visade den bara kroppen vid det ögonblick cellen dog, men allteftersom hon satt där och väntade (fast det var inte så mycket vänta, hon satt och ändrade vy, zoomade in och försökte hitta något som kunde avslöja vad som hade hänt) så fylldes tidslinjen på med information om hur kroppen sett ut tidigare.

På originalbilden var huvudet redan skiljt från resten av kroppen. Hon zoomade in på halspartiet. Varför var halsen avskuren två gånger? Vad uppnår man med det? Såren var knivskarpa och helt olika de lemlästade kropparna som hade legat i högar längs stigen. Nej, det här var gjort med en precision och kraft som hon bara hade sett i gamla dokumentärer om japanska Samurai-krigare.

Datorn blippade till. Den hade hunnit extrapolera ett dygn bakåt i tiden. Hon drog nervöst tidsmarkören bakåt och mannens hals blev hel igen. Extrapoleringen gick mycket snabbare nu, det kändes som att det som tagit tid var att läsa in hela kroppen, själva tidsextrapoleringen fick nämligen upp farten ordentligt. Först veckor åt gången, sen månader. Hon drog markören fram och tillbaka. Mannen hade gått ner en massa i vikt de senaste månaderna, det var tydligt.

Extrapoleringen hade laddat in de senaste tolv åren. Hon drog tillbaka markören så långt det gick och ändrade vyn så hon såg en helkroppsröntgenbild av mannen, sen tryckte hon på ”Play”.

Hon kunde se hur kroppen blev tjockare och tjockare, hur fötterna svällde upp och började bli ojämnt belastade (en anledning att införskaffa fotriktiga tofflor kanske?). Hon ökade hastigheten på uppspelningen. Mannens vikt gick upp och ner om vartannat, efter nyår för elva år sedan måste han ha köpt ett gymkort för hans kroppsfett minskade medan muskelmassan ökade. Han slutade träna efter några månader och fettprocenten ökade igen.

Hon ökade hastigheten på uppspelningen ytterligare. År tio svischade förbi, år nio också, i mars för åtta år sedan fick han en tumör i magen. Hon saktade ner hastigheten och zoomade in magpartiet. Tumören växte snabbt. Hon zoomade in ännu mer. Det såg inte ut som någon tumör. Det var något annat. Hon drog tidsmarkören framåt i tiden. Tumören växte och det gjorde dess form tydligare. Det var ingen tumör. Det var ett foster. Hon drog fram markören tills fostret försvann i slutet av december. Det kan inte vara möjligt tänkte hon.

Hon tittade upp på whiteboard-tavlan igen. ”ÄR DET MÖJLIGT?” stod skrivet i rött. Var det detta han menat? Hade han använt sig själv som värd för sitt eget experiment när ingen annan ville? Hade fostret överlevt? Om fostret överlevt borde det vara lite mer än sju år gammalt.

Och vad var det som hade gått så fel? Vad hade hänt som fått mannen att skriva det där brevet. Hon drog tidsmarkören längre framåt. Mannen började gå ner i vikt igen. Hon ändrade tillbaka till en helkroppsvy. Mannens hud fylldes av blåmärken och sen rivmärken. Hon bytte tillbaka till röntgenvyn. Flera knäckta revben. Det här var för tre år sedan, då barnet måste ha varit fyra år. Hon fortsatte att följa kroppens utveckling. Plötsligt, för drygt ett halvår sedan, slutade det komma fler blåmärken eller skärsår och mannens utveckling blev mer normal. Vad hade hänt? Var det barnet som hade skadat honom? Vad var det som gjorde att han slutade? Hade barnet förts bort? Eller försvunnit? Var fanns barnet nu?

Hon han knappt tänka tanken innan generatorn skar. Den gnisslade till och stannade tvärt i ett moln av avgaser. Lysrören flimrade flämtande och slocknade. Datorn också. Det blev kolsvart och helt tyst sånär som på droppandet från korridoren. Var la jag ficklampan? Hon fumlade med händerna över skrivbordet. Den var inte där. Tänk. Var la jag den? Vid generatorn?

Hon reste sig upp och tog några trevande steg mot generatorn. Hon var nästan framme när hon avbröt sig. En rysning gick längs hennes ryggrad. Hon lyssnade noggrannare. Sången blev starkare och starkare och ekade i korridoren utanför labbet.

”Dopp-di-dopp, dopp-di-dopp. När kommer detta ta stopp?”

Hon kunde höra det skrapande ljudet från metallredskapet han drog mot väggen.

”Dopp-di-di, dopp-di-da. Var kan hon nu va?”

söndag 24 januari 2010

Tre veckor

För tre veckor sedan hade det gått tre dagar på det nya årtiondet. Om tre veckor är det Alla hjärtans dag. Mycket kan uppenbarligen hända på tre veckor och jag undrar. Var ser du dig själv om tre veckor? Och hur ser du dig själv om tre veckor?

Ibland behövs det lite perspektiv på tillvaron. Om tre veckor är det mindre än tre veckor tills jag får träffa Emelie igen, och det känns skönt. För tre veckor sedan hade jag och Emelie precis kommit tillbaka från Skåne och blev bjudna på en mycket trevlig middag hemma hos Emelies föräldrar.

Jag minns inte riktigt vad vi åt¹, bara att maten var lite osaltad, men det tycktes vara meningen. Det fanns nämligen en fantastisk saltkvarn. "En fantastisk saltkvarn? Vad menar han med det?" undrar ni säkert. "Vad kan vara så fantastiskt med en saltkvarn?" Frukta inte, kära läsare, jag ska förklara.

Som alla vet är flingsalt godare än vanligt bordssalt, men har man svaga nypor kan det vara svårt att få flingsaltet finfördelat och väl utspritt över maten. Då skulle man behöva en saltkvarn, inte sant? Men det kan ju vara jobbigt att faktiskt vrida om kvarnen för att få ut saltet, och dessutom kan det ju vara svårt att se hur mycket man saltat om man sitter och äter i mörkret.

Det fantastiska saltkaret löser ALLA dessa problem. Det matas med flingsalt och med ett enkelt tryck på knappen startar en motor som maler saltet åt dig. Men det är inte allt! Så länge du håller in knappen lyser också en lampa ner på den punkt där du saltar så att du ALDRIG mer behöver oroa dig för att salta för mycket eller för lite bara för att du tvingats salta i mörker.

Håll med om att det låter som en fantastisk pryl.

Hursomhelst. Tre veckor.

Det tar tre veckor för hjärnan att skapa nya kopplingar. Därför är det möjligt att skapa helt nya vanor på endast tre veckor. Om du bestämmer dig för att ändra dina vanor från och med imorgon och håller dig till dina nya vanor så kommer de ha fastnat till Alla hjärtans dag. Är inte det fantastiskt?

Fundera på vad du har för dåliga vanor som du skulle vilja ändra på. Eller om det är någon vana som du skulle vilja lägga till dig med. Kanske har du något nyårslöfte som du ännu inte hunnit börja med? Kanske borde du sluta röka eller börja träna. Nu har du chansen, och det finns egentligen inga ursäkter.

Om tre veckor ska jag springa regelbundet, äta ordentlig frukost och klara av att lösa Rubiks kub på under tre minuter. Föreställ dig vilka vanor du kommer att ha utvecklat om tre veckor och så ska du se att du kommer att kunna besanna dem.

Allt du behöver göra är att hålla fast vid din nya vana i tre veckor, sen går det av sig själv.

Jag tror på dig. Du kan klara av det. Du vill ju egentligen. Innerst inne. Allt jag kräver är tre veckor. Det är du väl värd?

Jag avslutar inlägget med ett citat från Gladiator:

Three Weeks From Now sound bite

¹ Självklart minns jag, men det är inte så viktigt för historien. De mycket coola parmesankorgarna som förrätten serverades i vill jag dock nämna.

lördag 23 januari 2010

THE FRUIT, HANDLE IT!

Mitt hjärta vill spela ljuv musik

Mitt hjärta är uppspänt i ett tomrum. Det är uppspänt mellan massa tunna trådar. De är som strängar på en lyra och de håller mitt hjärta på plats. När någon kommer åt en tråd börjar den vibrera lite. Jag kan höra ljuv musik och det kittlar i hela kroppen. Rör någon en annan tråd börjar det bubbla inom mig och jag känner hur fjärilarna dansar i magen. Rör en tredje och min kropps fylls av en varm symfoni som gör det svårt att sitta still.

Mitt hjärta slår hårt och skickar pulser ut i de spända trådarna. Dricker jag alkohol späns de så mycket så att en del brister. Kvar är bara de tjockaste trådarna, de vars krokar sitter djupt i mitt hjärta. De får en speciell lyster av alkoholen, så det gör inte så mycket att jag blivit av med de flesta av de tunnare trådarna.

Då kommer du. Du dansar fram mellan trådarna med en machete över axeln. Du följer musiken, dina rörelser förföriska och gudomliga. Du snuddar till en tråd och sätter den i rörelse. Jag vibrerar av lycka och ser dig dansa vidare runt mitt hjärta. Du hugger av ett rep och mitt hjärta skakar till. Jag blir lite orolig, men det är spännande också. Vad ska hända härnäst?

Helst av allt vill jag att du ska spela på fler strängar. Jag önskar mig mer än enskilda toner. Jag har mer att ge, mina trådar kan skapa fantastisk musik och jag vill att du ska försöka skapa den med mig.

Du ler och dansar vidare. Du ser så glad ut. Du rör lätt vid ännu en tråd, den skickar en puls av värme genom mitt bröst. Lika plötsligt vänder du dig och med en svepande rörelse har du kapat tre ytterligare trådar.

Jag känner mig kluven. Jag vill att du ska fortsätta. Jag vill att du ska få höra hur häftigt det kan låta om någon spelar på alla mina strängar. Men du får inte ha av alla trådar. Det finns inget skyddsnät. Blir jag av med alla kommer mitt hjärta falla ner i avgrunden, i tomheten, i oändligheten.

Jag funderar på om jag kanske inte bara vill att du ska ta ett ordentligt tag om en tråd och bara fira in mig till en tryggare plats. Där jag befinner mig nu är det perfekt resonans. Strängarna kan vibrera fritt och skapa de mest underbara ljuden, men det är inte direkt säkert. Kanske är det inte värt det? Det kommer inte att låta lika bra på en tryggare plats, men jag riskerar inte avgrunden.

Du slår an en sträng mer bestämt. Hela jag bubblar av lycka och du blir alldeles studsig. Du skuttar runt och tjoar, sprudlande av glädje. Då slår an sträng efter sträng samtidigt som du hugger av tråd efter tråd. Du är så inne i din dans. Du är så glad. Så lycklig. Allt går så snabbt.

Du hugger av en tråd till, mitt hjärta faller. Det är bara en tråd kvar och mitt hjärta hänger och dinglar över avgrunden. Jag flämtar till. Det som kändes så underbart för bara en liten stund sedan känns rätt uppgivet nu. Jag söker ögonkontakt. Dina ögon är inte glada längre. De är sorgsna.

”Förlåt” säger du och jag funderar på vad jag ska svara.

Det är inte ditt fel. Du kan inte hjälpa. Du har dansat och haft roligt, du har följt ditt hjärta precis som jag. Jag ser på dina ögon att du inte kan dra upp mig, du kan inte rädda mig. Det är inte din uppgift, det är inte din roll. Du är inte klar med din dans, du måste fortsätta.

”Förlåt mig” säger du och torkar tårarna från kinden med baksidan av handen.

Du hugger av den sista tråden och det känns som att marken försvinner under mina fötter. Du snyftar till, vänder dig om och dansar vidare i mörkret. Mitt hjärta faller ner i avgrunden. Ner i oändligheten. I tomheten. Din röst blir svagare och svagare. Snart är den borta helt. Du är borta och jag är på väg mot botten.

Jag undrar hur länge jag kommer falla. Jag undrar hur det kommer att kännas att träffa botten. Kanske är det någon som fångar mig på vägen? Kanske är det du? Jag ler och sluter ögonen. Jag hoppas att det är du.

fredag 15 januari 2010

Pinkys navel, mycket uttrycksfull



tifen: titta, din navel är ju alldeles ledsen!
Pinky: vad menar du?
tifen: men titta
*tifen tar fram penna och ritar två ögon över naveln*
tifen: den är ju jätteledsen
*Pinky drar i magen så navelgubben ser förvånad ut istället*
Pinky: den är inte alls ledsen!

torsdag 14 januari 2010

En perfekt dag?

Idag hade jag årets bästa dag. Det kan jag skriva helt utan att tveka. Faktum är att jag har svårt att minnas senaste gången jag upplevde en så här bra dag. Men Albert, vad var det som gjorde just den här dagen till en i det närmaste perfekt dag undrar ni säkert. Jo, det ska jag berätta.

Det var inte hur jag blev väckt i morse(s), även om det var mycket trevligt har jag blivit väckt på bättre sätt. Men det var precis vad jag behövde. Efter några nätter med lite sömn stängde jag av väckarklockan när den försökte väcka mig och slumrade in igen. Utsträckt under mitt mjuka duntäcke var allt hur mysigt som helst.

Istället för att bli väckt abrupt av en aggressiv väckarklocka vaknade jag av att Pinky satte sig försiktigt på sängkanten, la en hand på min axel och försiktigt viskade att jag borde kliva upp. Som två låtar som tonas in i varandra blev jag försiktigt lockad till verkligheten på ett sätt som gjorde att jag inte kunde avgöra när jag slutade sova och hur jag vaknat. Det kändes bra, men inte tillräckligt bra för att göra hela dagen bra.

När jag tänker tillbaka på dagen så är det svårt att förklara varför dagen känts så bra.

Jag har inte gjort något speciellt. Det har inte hänt något utöver det vanliga. Jag har inte vunnit på lotto. Jag har inte träffat någon som jag tror kommer att förändra mitt liv. Jag har inte åstadkommit något utöver det vanliga. Inget jag eller någon annan har gjort under dagen har överraskat mig eller gjort mig förvånad.

Trots detta kan jag inte minnas när jag hade en så här bra dag senast. Jag tror att det beror på att allt jag har gjort idag har varit lite bättre än de brukar.

Jag vaknade lite bättre än jag brukar. Jag hade lite roligare resa till jobbet. Frukosten var lite godare än den brukar vara. Kollegorna på lite bättre humör. Jag fick lite mer bekräftelse. Jag lyckades formulera om några fler meningar och rätta till några fler stavfel än jag brukar. Jag blev lite mättare på lunchen. Lite gladare av sällskapet. Ja, ni fattar nog.

Jag tror också att det beror på att jag fått lagom mycket positiv feedback, vare sig det gällt hur jag vaknat, hur frukosten smakat, hur någon log mot mig eller något annat, lagomt ofta.

När något bra händer mig blir jag glad. Den glädjen är starkast i början för att sedan svalna lite. Om något nytt positivt händer innan glädjen från första tillfället lagt sig så förstärks min glädje och så byggs det på på det sättet. Idag var jag fångad i en positiv återkopplingsslinga. Alla de små sakerna som utgör en vanlig dag, för det var en helt vanlig dag, bara fungerade och byggde på varandra.

För en utomstående måste idag ha sett ut som vilken annan torsdag som helst, men så var det inte. För mig var det årets bästa dag. Det faktum att jag inte kan förklara det med någon enskild händelse gör det hela ännu bättre.

Det betyder att jag inte behöver någon ursäkt för att ha en bra dag. Det behöver inte vara fest, eller världens mest romantiska dejt, eller något annat helt fantastiskt. Med rätt inställning och lite tur kan en vanlig torsdag bli årets bästa dag. Det gör mig glad. Det ger mig hopp. Men så har jag ju en sån dag.

En farlig lek

Den kalla vinden biter sig fast i kinden, jag rättar till halsduken för att den inte ska smita in vid kragen och kyla ner hela mig. Det mörka vattnet skummar sig när det slår in över stranden. Jag springer fram längs strandkanten så nära vågorna jag törs.

Det är en farlig lek. Jag vill vara så nära det går. Det känns så bra, det ger mig en kick av självförtroende och gör att jag vågar mer. Marginalen mellan torrskodd och iskall krymper allteftersom mitt självförtroende ökar.

Jag har inga ombyteskläder och det är flera kilometers promenad för att komma hem och in i värmen. Om jag går för nära, om jag missbedömer avståndet eller min egen förmåga att springa undan när vågen slår in kommer det att bli obehagligt. Och det kommer att fortsätta vara obehagligt ganska länge.

Innan riktigt stora vågor känns det som att havet tar ett djupt andetag. Vattnet rinner tillbaka så långt och jag kan inte låta bli att följa efter.

Sanden är finkorning men ojämn där dit vågorna inte når. Den delen av stranden de slickar regelbundet är helt slät, men den del av stranden som bara blottas innan en riktigt stor våg, där samlas lite grövre sand och små stenar.

Om jag bara kunde lyckas plocka upp en sådan liten sten torrskodd, det skulle vara en riktig fjäder i hatten. Då skulle jag kunna bege mig hemåt utan att skämmas.

Men de där stora vågorna kommer så sällan. Och när de väl kommer är jag antingen för sen att reagera eller för feg för att agera. Jag måste våga satsa, jag får inte vara rädd att blöta ner mig. Jag vill verkligen ha en sådan där liten sten. Varför vet jag inte riktigt.

IMAX Hubble 3D-Trailer


Jag gillade speciellt "Narrated by Leonardo DiCaprio", varför kunde inte han fått läsa in trailertexten? (Eller var det han med ett superfilter?)

onsdag 13 januari 2010

Hennes sköna läppar

Jag vet inte hur länge jag försvann. Det kan ha varit någon sekund, kanske flera minuter. Världen slukades. Alla människor, kylan, bakgrundssorlet, allt var bara bortblåst. Jag kände ingen stress, ingen oro. Inget tyngde mig. Det var underbart.

Det var som om världen slitits i stycken och jag hamnat mitt i revan. Det fanns ingen tid. Inget rum. Allt jag såg var hur hon pratade. Hennes stora mörka ögon var sökande, som om hon letade efter orden och försökte organisera sina tankar samtidigt som hon förklarade.

Min blick vandrade försiktigt nedåt. Jag kände mig som en upptäcktsresande på väg för att finna nya kontinenter. Varje ansiktsdrag var en ny upplevelse, varje detalj skulle kartläggas.

Hennes läppar rörde sig långsamt när de formade orden. De gick ihop för att bilda ett m, trycktes ihop och sviktade perfekt mot varandra. Jag har aldrig sett så mjuka läppar tidigare. När hon öppnade munnen igen klibbade läpparna ihop ett ögonblick, precis som läpparna gör när man avslutar en kyss.

Jag visste att det enda jag kunde göra för att bryta förtrollningen var att sluta titta, men jag ville inte. Jag bet mig i läppen för att hindra min kropp från att agera på egen hand och fortsatte betrakta henne.

Jag ville röra hennes läppar. Få känna hur de kändes. Hade jag kunnat hade jag sträckt ut handen för att bara få nudda, för att få uppleva. Jag bet ihop igen, ännu hårdare den här gången. Hennes läppar såg så mjuka ut, så fantastiska. Jag tror inte på någon högre mening med livet, men jag insåg att det finns en högre mening med kyssar och jag betraktade dem i den stunden.

Fjärilar började göra piruetter i magen, jag kunde känna hjärtat bulta i mitt bröst, jag fylldes av glädje och värme. Jag gjorde mitt bästa för att sitta still. Jag bet ännu hårdare i läppen. Fick inte förlora kontrollen.

Till slut var det bara för mycket. Jag satt och flinade med hela kroppen och gjorde mitt bästa för att bita ihop, men jag kunde inte hålla emot längre. Jag slog ner blicken.

Revan slöts och världen blev hel igen med ett brak. Jag var tillbaka i verkligheten. Tillbaka med alla människor, i kylan, i vimlet, med bakgrundssorlet. Jag kände stress och oro men också värme. En liten eld brann fortfarande i mitt bröst.

En liten eld med hopp om livet. En liten eld som lyser upp i vintermörkret. Som värmer i vinterkylan. Om jag lägger handen på mitt bröst så kan jag fortfarande känna den, den där elden. Jag gillar den. Jag gillar den verkligen, så mycket att jag till och med gett den ett namn. Jag kallar den Lycka.

Krigsveteran berättar om sin bild av Irakokupationen

tisdag 12 januari 2010

Hakuna Matata

Idag var ingen toppendag. Jag vaknade och hela huvudet kändes som gelé, förmodligen en biverkning av brist på sömn. Jag tänkte att det skulle släppa efter en dusch, men det gjorde det inte. Då satte jag upp ett nytt litet delmål, som inte heller fick gelén att skingra sig.

Nu har jag kommit hem och det senaste delmålet jag satte upp var att få loss en bil ur en snödriva, men eftersom jag inte lyckades med att få loss bilen blev jag inte riktigt av med mitt geléhuvud.

När jag är trött glömmer jag bort saker. Jag misslyckas med att hålla det jag lovar och jag gör folk besvikna, vilket gör mig själv besviken. Det är inte så lätt alltid att hålla reda på allt. Att säga rätt saker till rätt personer och undvika att säga fel saker till fel personer.

På bussen imorse(s) var det en kille som hade tourettes syndrom, han flängde med armarna och svor och hans vän ursäktade sig å sin kompis vägnar. Jag befann mig i en dimma och ville bara slumra in, men killen kunde inte hålla käften. Först blev jag irriterad, men sen insåg jag att det inte skulle hjälpa. Stackaren kan inte rå för hur han beter sig, hans läten och rörelser är inte hans val, så jag borde inte ställa honom till svars.

Fortsätter jag det resonemanget måste jag tillstå att argumentet att det inte är hans val inte är särskilt starkt. Soldater under Hitler försvarade sig vid Nürenbergrättegångarna med att de endast följt order och således inte haft något val, vilket tydligt visar hur svagt mitt sätt att resonera är. Det måste finnas en distinktion mellan sådant vi kan påverka och sådant som är utom vår kontroll.

En soldat kan vägra en order. Någon med tourettes kan (vad jag vet) inte vägra sina ticks.

Det här med val är också intressant i andra sammanhang. Jag tyckte tidigare inte om färsk koriander. Jag brukade skämtsamt säga att koriander är det man tillsätter till handdiskmedel för att små barn inte ska äta det. Sen gick det en tid och jag vet inte vad som hände men en dag så var koriander plötsligt riktigt gott.

Jag vet att jag tyckte att det var synd att jag inte gillade koriander, men jag kunde inte göra något åt det. Jag kunde inte påverka vad jag tyckte om koriander. Jag hade inget val. Jag hade dock ett val när det gällde hur jag skulle hantera att jag inte tyckte om koriander, i mitt fall valde jag att motsäga mig koriander aggressivt vilket gjorde det lite pinsamt när jag plötsligt började uppskatta smaken.

Min poäng, om det finns en sådan, är att vi inte kan hjälpa hur vi upplever saker. Vi kan vilja tycka om något hur mycket som helst (jag skulle till exempel vilja gilla öl mer än jag gör), men vi har inget val. Vi har däremot ett val när det gäller hur vi handskas med saker vi inte har någon kontroll över. Blir vi irriterade eller väljer vi att gilla läget och göra det bästa av situationen?

Det här har inte varit någon toppendag. Det var inte mitt val, jag hade velat ha en superdag fylld med glada miner, men så blev det inte. Var det mitt fel? Ja, det var mitt fel. Dels för att jag inte såg till att få tillräckligt med sömn. Dels för att jag inte orkade rycka upp mig tillräckligt för att bara skita i att det kändes som en skitdag. Dels för att jag inte lyckades formulera de här tankarna förrän dagen nästan var över.

När det känns som att världen vänt dig ryggen ge inte upp. Det finns säkerligen något du kan göra för att situationen ska kännas bättre. Och även om det inte finns det så har du i alla fall försökt och gjort ditt bästa. Och det är något att känna sig stolt och glad över, så då är dagen inte helt förgäves i alla fall.

Recension: New Moon

Min syster berättade att charmen med Twilightböckerna är att huvudpersonen, Bella, är så himla intetsägande att vem som helst kan identifiera sig med henne. Jag har precis sett den andra Twilight-filmen och frågan är om det kan bli bättre än så här.

Filmen kretsar kring Bella, Edward (som är vampyr) och Jake (som är varulv). I Twilightvärlden är vampyrer kalla, snabba, vackra och så glittrar de i solljus. Varulvarna är varma, snabba, vackra och nakna (för att kompensera för att de inte glittrar, antar jag). Ja, och varulvarna och vampyrerna hatar naturligtvis varandra.

Det finns ett trick filmskapare ofta använder för att få sin publik att känna rätt saker vid rätt tillfällen. Genom att låta musiken gå i en viss takt som ligger ganska nära ens puls så går det att styra pulsen. Om takten börjar vid normal vilopuls för att sedan öka så ökar också publikens puls vilket gör att kroppen tror att det är spännande även om det de ser på bioduken inte är så intressant. Twilight: New Moon använder en lite modifierad teknik som i praktiken fungerar likadant.

Bella andas väldigt speciellt. Det är nervöst, hetsigt och upphetsat. Hennes repliker slinker ur henne som ord gör när man är för kåt för att lyckas formulera några längre meningar. Blicken flackar, hon flämtar till, biter sig i läppen, rättar till sitt hår, nervöst, nervpirrande.

Jag har hört historier om tjejer som låtit som om de fått orgasm under visningar av filmen i USA och jag kan förstå varför. Den där andningen, den är precis som den borde vara. Hela filmen är som ett enda långt förspel. Det händer egentligen ingenting, men det spelar ingen roll. (tifen frågade hur långt vi hade sett på filmen med kommentaren ”jag undrar när handlingen kommer att börja”, då hade vi tittat i en och en halv timme, om man kan titta så länge i väntan på att handlingen ska börja… ja, då måste filmen vara speciell).

Men ett två timmars förspel skulle kännas ganska långt utan en enda kyss, oavsett hur bra du andas. Ej heller här blir jag besviken av New Moon. Kyssarna är inte lika passionerade som i Titanic, de är mycket mer nervösa och det finns en spänning i det förbjudna och det farliga. De vet att de inte får låta sig slukas av lust, de måste behålla kontrollen så att stackars Edward inte äter upp sin sköna Bella (och vilket passande namn).
Jag kan identifiera mig med alla tre huvudpersonerna i filmen.

Edward kan läsa människors tankar, och ibland känns det som att jag också kan göra det. Han vill inget hellre än att vara nära och skydda sin Bella, men han är rädd att han inte ska klara av att motstå henne, att han kommer förlora kontrollen och göra något han inte borde och det kan jag också känna igen mig i. Bellas önskan att bli förvandlad till en vampyr, att sluta vara en oskuldsfull människa fungerar som en metafor för sex (när hon säger "Edward, jag vill att du ska förvandla mig" känner jag verkligen med Edward. Den inre kampen mellan hans lustfyllda känslor å ena sidan och hans vilja att inte befläcka denna oskulldsfulla flicka å andra sidan, det är djupt och han förmedlar den dragkampen bra med sin tomma blick.)

Jake är varm. Han är jättevarm. Det är jag också. Jag vaknade i natt av att jag blivit så varm under mitt duntäcke att jag svettat ner hela sängen. När Jake blir arg eller upprörd förvandlas han till en varulv. Han påminner lite om Hulken i det avseendet (och han har en replik som är farligt nära ”…you wouldn’t like me when I’m angry”) och han gillar att gå runt i bara underkläder. Jag blir också vissa Hulk-tendenser när jag blir riktigt upprörd (och så gillar jag att gå omkring i bara underkläder).

Jag kan identifiera mig med Bella också. Det visar sig att hon inte är som andra människor. Hon är immun mot vampyrkrafter. Trots att Edward normalt kan läsa folks tankar kan han inte läsa Bellas. Jag är ganska säker på att det är för att Bella inte tänker (tifen kommenterade att ”det inte är lätt att tänka när man går omkring och är kåt hela tiden”, jag är inte säker på att han pratade om filmen).

Efter lite drygt en tredjedel av filmen tar Jake av sig sin tröja och efter det springer han omkring med bar överkropp resten av filmen. (tifen sa: ”Filmen tar meningslöst användande av bara överkroppar till en mästerlig nivå som inte ens 300 kan mäta sig med”) Jake har en mycket vacker överkropp och otroligt vältränad. Det var någon på jobbet som sa att de trodde att han använt förbjudna preparat för att biffa upp sig (han är bara 17 år gammal), men han har tydligen varit rankad världsetta i karate så han måste nog ha varit vältränad ganska länge.

I slutändan lyckas filmen få med lite handling, men det är lite märkligt. En tredjedel är snodd från Romeo och Julia (vad annars, det passar väldigt bra), en tredjedel är vampyr mot varulvs triangeldrama och en tredjedel är en fortsättning på historien i ettan. De som inte sett den första filmen kommer nog att känna sig lite borta (men det är bara att försöka andas i takt med Bella så ordnar det sig).

Filmen är ett syndigt nöje, lite som att läsa ett horoskop. Jag vet att den är gjord för att det ska vara lätt att identifiera sig med och för att passa alla och jag vet att den bara är dum, men trots det kan jag inte låta bli att identifiera mig med karaktärerna, andas i takt med Bella och bara svepas med. Den är precis så som den borde och måste vara (tifen sa ”New Moon uppfyllde verkligen alla mina förväntningar”).

söndag 10 januari 2010

Joel och de flygande bävrarna

Joel tog ett steg tillbaka och betraktade sitt mästerverk. Det hade tinnar och torn, en vallgrav och en stor trädgård med fruktträd av alla sorter. Det var en varm sommar kväll och skymningsljuset kastade ett rosaskimrande sken över slottet som speglade sig i sjön.

”Det är helt perfekt” tänkte han ”precis som jag föreställt mig.”

Han slog igen boken, la tillbaka kritorna på sin plats och gick ut i badrummet för att borsta tänderna. Den magiska världen, slottet, trädgården, sjön. Allt hade han byggt upp i sin fantasi och nu hade han förverkligat den. Joel tänkte ta med sin ritbok med slottet till skolan för att visa sina vänner dagen därpå. Han log vid tanken att få visa alla, att få bjuda in dem i hans magiska värld.

Dagen därpå packade Joel noggrant ner sin ritbok i ryggsäcken. Ritboken var gammal och nött, inte världens finaste men den hade karaktär, det hade Joels mamma sagt när hon gett den till honom. Han åt sin havregrynsgröt och tog en näve russin som han la i ena byxfickan. ”Det blir en bra belöning när jag visat upp mitt slott” tänkte han.

Joel var tvungen att springa för att inte missa skolbussen. Det var höst och hålen i vägen var fyllda med jordigt vatten. Han satte sig längst bak i bussen och tittade ut ur bakfönstret. Vägen var krokig och bussen skakade sig fram på den dåliga vägen. Det började regna och husen försvann i fjärran ett efter ett.

Allt kändes grått och Joel vände sig om. Han tog försiktigt upp ritboken ur ryggsäcken. Ritboken var lika grå och sargad som världen där utanför bussen. Joel slog upp första uppslaget. Färgerna anföll honom, det kändes som att kliva ut i solen en sommardag. Han bläddrade försiktigt vidare i boken. Varje sida var mer färgglad än den föregående och Joel kände hur han fylldes av glädje och energi.

Bussen stannade framför skolan. Joel var någon annanstans. Han red över ett fält på en blå långhårig jätteödla med rosa luddiga öron.

”Vi är framme nu! Du måste kliva av!” skrek busschauffören argt från andra änden av bussen och Joel slungades tillbaka till verkligheten. Han slog ihop sin bok och la försiktigt ner den i ryggsäcken igen. Sen gick han ut ur bussen.

Att korsa skolgården var den jobbigaste delen på hela dagen. Den kändes som en oändlig djungel fylld med faror. Joel såg killarna som stod och spelade basket. De var så stora, säkert dubbelt så stora som Joel. Han såg tjejerna som hoppade hopprep, de var inte så farliga tänkte Joel, förutom när de fnissade. Joel hade svårt för fnissande.

Joel hade nästan lyckats ta sig över hela skolgården när han fick syn på vaktmästaren som stod och lagade ringklockan. Den som hade slutat fungera dagen därpå efter att någon skjutit en fotboll på den. Joel gillade inte vaktmästaren. Han höll till i ett rum i källaren och om man råkade ha sönder något på skolan blev man instängd i det där rummet i åtta dagar och åtta nätter. Det visste alla. Joel ville absolut inte bli instängd i något rum i källaren på skolan. Vaktmästaren hade säkert inte ens någon teve.

Han kände pulsen öka, hur hjärtat bultade som om det ville ta sig ut ur bröstet. Joel gjorde sitt bästa för att ignorera vaktmästaren och fortsätta till skolhuset så snabbt det bara gick. När han tog tag i dörren hörde han ett märkligt ljud. Han vände sig om för att se vad det var som kunde orsakat lätet och insåg precis vad det var.

Den gick knappt att urskilja i allt regn, trots sin storlek. En flygande bäver stod bara några steg bakom Joel. Flygande bävrar är osynliga när de blir blöta. Då går de bara att urskilja genom att de lämnar torra fotspår efter sig på den blöta marken. Just den här bävern måste ha stått och stampat lite på stället. Joel tittade på bävern. Han kunde inte riktigt vara säker, men förmodligen tittade bävern tillbaka på Joel.

Plötsligt hörde Joel ett swooshande ljud och på några sekunder hade den torra fläcken på skolgården försvunnit. Joel log, det kunde bara betyda en sak. Flygande bävrar kan egentligen inte flyga, men de kan skutta väldigt långt. De tar spjärn med sina bakben och skjuter ifrån så de flyger iväg som en projektil, det måste ha varit det som gjort det swooshande ljudet, sen använder de sin stora svans som en fallskärm för att segla dit de vill komma. Finurliga rackare, de där bävrarna.

Ganska övertygad om att inget mer intressant skulle inträffa på skolgården den här morgonen gick Joel in. Han visste att han inte skulle få visa upp sin ritbok förrän efter lunch. Men han hade inte bråttom och förresten så fick han syn på en orange bokfladdermus som hade irrat in sig i biblioteket. Det gjorde honom så glad att det kändes som att tiden bara slukades (fast det kanske den gjorde också, det finns historier om att germanska tidsslukare ska ha slukat hela dagar när de försökt imponera på en viss sorts hermeliner, men ingen har kunnat bekräfta dessa rykten).

”Vad är det där?” frågade en flicka som satt längst fram i klassrummet. Hon pekade på en grön varelse med sex ben som Joel ritat i sin bok. Joel stod framme vid svarta tavlan och hade precis berättat för klassen om bengaliska fisapor. De är snabba små rackare som älskar fisar. De springer fram och ger en lite massage på ens mage så man inte kan hålla fisen inne längre, men de rör sig så snabbt så det mänskliga ögat inte kan uppfatta dem.

”De där ska du akta dig för” svarade Joel och sträckte lite på sig. Han visste bättre än någon annan varför gröngölingar inte var något att leka med. ”Du ser den gröna färgen? Den använder de för att gömma sig i buskar, sen snor de ens ryggsäck när man går förbi”.

”Du hittar på” sa en kille som satt längst bak i klassrummet. ”Visst hittar du på? Det där finns bara i din fantasi!”

Joel tittade på killen och på sin ritbok och så på killen igen. Var det på riktigt eller bara något han hade hittat på? Nej, det var på riktigt. Det måste vara på riktigt. Han hade ju bara ritat av det han sett. Varelserna han träffat och platserna han besökt. Allt fanns på riktigt. Joel var inte någon barnrumpa som bara hade livlig fantasi. Nej, han var en upptäcktsresande som noga dokumenterat sina resor i en främmande värld.

”Du är ju helt knäpp! Vet du inte skillnad på fantasi och verklighet?” det killens bänkpartner som pratade.

Joel kände hur marken började skaka. Det här var inte bra, inte bra alls.

”Var lugna är ni snälla” sa Joel ”vi måste alla behålla lugnet.”

”Behålla lugnet? Vad snackar du om?”

Joel försökte använda en så låg stämma som möjligt och pratade långsamt och artikulerat.

”De… är… på väg. Om vi är alldeles tysta och stilla kommer de att gå sin väg utan att skada oss. Ni måste tro mig.” fortsatte han.

Klassen var tyst i ungefär tre sekunder. Sen exploderade den i skratt. ”Han är ju helt knäpp!”, ”Han måste ha slagit huvet eller nått”, ”Nej, han har alltid varit sådär.”

Golvet skakade, bänkarna skakade, svarta tavlan skakade. Joel kände hur han började skaka av rädsla, regnet piskade mot fönsterrutorna, klassen hånskrattade.

En stor skugga uppenbarade sig utanför fönstret. Skuggan tycktes sippra in genom gliporna i fönsterna och rinna ner som en tung rök över klassrumsgolvet. Snart skulle den sluka alla i klassrummet och då skulle det vara för sent. De skulle föras till underjorden där de skulle förslavas för all framtid.

Joel kände hur tårarna började rinna ner längs hans kinder. Vad hade han gjort? Vad hade hänt? Hur kunde det sluta såhär?

En tår träffade hans bok och exploderade i ett sken av vitt ljus.

”Joel, du måste hjälpa oss” hördes en röst från det vita skenet.

”Hjälpa er? Hur då?” snyftade Joel fram.

”Rör vid ljuset, rör vid ljuset så ska vi förklara allt”

Joel sträckte fram handen för att röra vid ljuset. Ljuset kändes varmt, men det brände honom inte. Det vita skenet sveptes kring honom. Han stod där i en stor vit tomhet. Det gick en sekund och så en till. Marken kändes mjuk. Joel tittade ner och upptäckte att han stod på en stor grön äng. Han tittade upp. Framför honom var slottet med alla tinnar och torn och framför slottet stod två rosa katter med morrhår av guld.

”Välkommen Joel! Vi har saknat dig!” sa katterna i kör.

Vänskap

Sprak, sprak, sprak

Kommer du ihåg hur det var när allt var nytt? När du fick en sån där konstig känsla i magen bara era ögon mötte varandra? När det liksom kittlades och sprakade när ni rörde varandra?

Du snuddade vid hennes axel och kände hur värmen spreds i hela armen. Hon rörde lätt vid ditt ben och du ryckte nästan till av nervositet. Luften vibrerade, som en varm sommarkväll med stora oroliga moln. Det skulle kunna börja åska och blixtra när som helst, varje medveten eller omedveten kontakt skicka en urladdning.

Kan vi någonsin vänja oss vid den där känslan? Hur kommer det sig att trots att jag känt den där handen i min nacke så många gånger, trots att det borde kännas som vardag, som vanligt, så pirrar det nästan lika mycket varje gång? Jag är tillbaka till den där första gången. Den där nervösa, trevande, magiska gången.

Jag kommer ihåg hur det var när allt var nytt. När jag fick en sån där känsla i magen när våra ögon mötte varandra. När det liksom kittlades och sprakade när vi rörde varandra. Det är inte så mycket som ändrats sen dess. Det är lite mindre nervöst, på ett bra sätt, men lika spännande.

Jag vet fortfarande inte hur jag kommer att reagera på din beröring, precis som jag inte vet hur du kommer att reagera på min. Det finns så mycket jag inte vet, så mycket som måste undersökas, som måste utforskas. Och det är väl det som gör det intressant, att vi inte riktigt kan veta. Att vi fortfarande måste samla mod till oss, ta ett djupt andetag och kasta oss ut. Kasta oss ut och hoppas på det bästa.

Trött på att vara duktig

"Han ska inte ha någon Minttu" sa de i kör när jag blev erbjuden. Fair enough. Det var inte som att jag visade att jag klarade av det senast. Jag kan ha roligt ändå.

Renen hade inflyttningsfest. En etta på undre botten (det ligger under nedre botten, när man kommer in på nedre botten måste man gå ner för att komma till hans lägenhet - varför kallas det inte för "källare"?) på 42 kvadratmeter (vad annars?), i det närmaste perfekt planerad.

Ett vardagsrum med plats för teve, soffa, skrivbord, säng och bokhylla utan att det känns forcerat. Ett riktigt kök med matplats, rymligt badrum och walk-in-closet. Jag vet inte vad mer man kan begära? (Sjöutsikt? Närmre city? Fiskbensparket?) Oavsett verkar det hur bra som helst och jag tror att han kommer att trivas där under sin vistelse.

Själv hade jag inte riktigt återhämtat mig efter matkomat. Potatisgratängen hade skapat en hinna av fett i min magsäck som gjorde att min alkoholkonsumtion kändes mer måttlig än den förmodligen var. Jag hade med mig en 4,5 % cider som spenderat några dagar på balkongen där den lyckats superkylas.

Vätskor under tryck har lägre fryspunkt än när de är i det fria. Om man lyckas kyla ner en vätska (som cider i det här fallet) under sin fryspunkt i det fria, men över sin fryspunkt under tryck (säg att cidern fryser vid -5 C° om den är öppnad och vid -12 C° om den är oöppnad och att du lyckats kyla ner den till -10 C°), så kommer den att vara flytande så länge burken är stängd. Men så fort du öppnar burken så fryser drickan till is. Det var vad som hände med min dricka. Mycket lurigt.

Det gäller att välja sina kamper. Trots rimligt alkoholintag ("Du är ju knappt full, du måste ha mer!") finns det saker att kämpa emot. Jag brukar mest kämpa mot mig själv. Kämpa för att inte säga något dumt. För att inte göra något dumt. Ikväll var jag ovanligt duktig och jag är ganska trött på att vara duktig, så jag vet inte om det var bra eller dåligt.

Jag fick dock chansen att öva lite på min salsa ("Men han kan ju!"), även om det föranleddes av en fetdiss och jag insåg att jag behöver öva mer för att klara av att få en cross-body-lead att se normal ut.

Vägen hem präglades av två stora utmaningar (förutom de jag satt upp för mig själv).
  1. Försöka hindra Pinky från att gå och lägga sig i närmaste snödriva ("Titta! Snö! Fint!").
  2. Hitta ett ställe som sålde 90-grams hamburgare utan lök, med rostad lök och stark senap.
Den första punkten inleddes med ett misslyckande. Pinky kastade sig i första bästa driva och när jag skulle hjälpa henne upp använde hon farten hon fått av mig till att skicka sig själv som en projektil huvudstupa in i nästa snödriva. Jag insåg snabbt att jag var tvungen att stötta henne mer än tifen (som jag förklarade är som "Ior på valium, med lagg" något han inte bestred, men det kanske säger mer om hans alkoholintag än om min beskrivning).

Att navigera Pinky till och från tunnelbanan var som att dansa tango med en ål. Det gäller att föra, men hon var hal, sladdrig och envis. Jag gjorde mitt bästa för att leda henne i rätt riktning, men det blev en ganska krokig omväg till sist. Hursomhelst kom vi fram utan att Pinky dök ner i någon ytterligare driva (trots detta klagade hon på att hon var kall när vi kom fram, hur kall hon hade varit om jag inte hållit henne från ytterligare drivor ville hon inte kännas vid).

Den andra punkten, att hitta den perfekta fyllerhamburgaren, var inte heller så lätt (i teorin, i praktiken fungerade det i det närmaste optimalt). Vi begav oss från Fruängen och Pinky visste att den perfekta hamburgaren fanns i Liljeholmen (som man måste passera på vägen till Slussen). Men eftersom det var 30 minuter mellan tågen var det ett svårt val (inte för tifen dock, han var beredd att åka hem innan oss och hade mycket svårt att förstå charmen med en fyllehamburgare, "vi kan väl äta rostmackor med skagenröra hemma istället?").

Till slut bestämde vi oss för att chansa på att kiosken vid Slussen skulle ha öppet (alternativet om kiosken var stängd hade varit att gå till donken) och den chansningen var lyckosam. Vi lyckades få våra hamburgare (med perfekta ingredienser) och hinna med rätt buss utan att behöva vänta (jag var dock tvungen att smuggla med Pinkys hamburgare på bussen så hon skulle hinna äta upp den).

Som ni förstår har jag varit väldigt duktig ikväll. Nu är jag trött. Trött på att vara duktig. Men också trött i största allmänhet. Den senare typen av trötthet vet jag som tur är botemedlet mot: sömn. Det ska jag prova nu.

lördag 9 januari 2010

Potatisgratäng med baconlindad fläskfilé

Jag skär potatisen så tunt jag kan. Sen råsteker jag den i galet mycket smör och kryddar med salt och pressad vitlök. När jag säger galet mycket smör så menar jag det. Tänk: "smörfriterad potatis".

Ta bort det överflödiga fettet från fläskfilén med en vass kniv och linda bacon runt filén. Stek paketet (i smör om du vill, men det går att skippa) så din bacon får fin färg och ställ sedan in köttet i ugnen.

När potatisen blivit mjuk häller du över potatisen i en ungssäker form och slår över 2,5 dl grädde. Ingen jävla smalgrädde. Riktig grädde. Och täcker sedan kalaset med någon god ost. Rikligt med ost.

Gratinera gratängen, skär upp köttet, servera med en sallad, något gott att dricka och se till att ha sällskap som gör att du uppskattar livet. Då går det knappt att misslyckas.

Varning för matkoma.

Du är borta och jag sluter ögonen

Du är borta. Jag sluter ögonen och ser dig. Du är underbar i min fantasi och helt magisk i verkligheten. Magisk och borta.

Jag sluter ögonen för att få se dina glittrande ögon som alltid överraskar mig i verkligheten. Det finns inget sätt att förbereda sig, inget sätt att minska chocken. Hur jag än försöker låta bli har jag alltid svårt att hålla mig över ytan när jag får se dina ögon. Jag har svårt att inte drunkna, försvinna i dina ögon, förföras av deras glitter, förvånas över min reaktion.

Jag sluter ögonen och känner ditt hår mellan mina fingrar. Det kittlas skönt när jag spretar på fingrarna och drar handen genom ditt hår. Fast i dina ögon, med händerna i din nacke, känns det som att tiden stannat. Din andning försiktig, förväntansfull.

När jag sluter ögonen fyller din doft rummet. Ditt hår, din hals, din nacke. Jag känner ett spår av varje nyans, varje nyans som skulle spridit både värme och trygghet om den vore på riktigt. I mitt huvud är det fantastiskt och underbart, i verkligheten så mycket mer än så.

När jag sluter ögonen måste jag kämpa för att motstå dina mjuka läppar. Varje sekund en kamp, varje minut av återhållsamhet en vinst. Likt en bomb på väg att brisera klarar jag aldrig att kämpa emot. Jag frågar mig hur länge jag kan motstå frestelsen att kyssa dig innan jag exploderar. Och sen händer det.

Du är borta men jag ser dig när jag sluter ögonen.
Du är borta och jag vet inte när vi kommer att ses nästa gång.
Du är borta och min kropp vet inte vad den ska ta sig till.

Mina ögon saknar dina, mina händer saknar din nacke, min näsa saknar din doft och hela jag saknar dina läppar. Det här är saker som hör ihop. Som två attraherande magneter. Kommer de tillräckligt nära varandra liksom fastnar de i varandra. Det går inte att argumentera emot, det är fysik.

Du är borta och jag undrar hur du kommer att reagera när vi ses nästa gång.

Kommer du att märka hur förvånad jag blir över hur du ser ut och hur det får mig att känna? Kommer du att inse att min dag inte börjar förrän i den stund jag ser dig? Kommer du att känna hur jag drunknar i dina ögon? Hur ditt leende värmer mig när allt känns tungt? Hur jag bara vill låta ditt hår glida mellan mina fingrar? Låta mina läppar möta dina?

Du är borta och jag längtar tills du kommer tillbaka. För visst kommer du tillbaka? Visst var du här? På riktigt, i verkligheten, inte bara någon jag inbillade mig? Jo, visst var det så.

Du är borta och jag saknar dig.

fredag 8 januari 2010

Läskig clown i USPS-reklam

Sista dagen med Emelie

Emelie sitter i köket och gör klart det sista hon behöver göra på datorn innan hon beger sig tillbaka till Spanien tidigt imorgon. På sängen ligger hennes nästan färdigpackade väska, i hallen hänger hennes jacka.

Snart kommer det bara att vara jag som är kvar. Hennes sida av sängen kommer att vara tom och kall, hennes jacka kommer att hänga i en hall i Gijón, hennes skor kommer inte göra slaskspår på golvet. Det känns så konstigt.

Det kändes konstigt när hon plötsligt var borta en dag. Hon var borta och hon kom aldrig hem. Dagar blev veckor, veckor månader. Jag skapade mig en bild av henne, av hur hon är, vem hon är. Ett minne, mitt minne av henne.

Jag gick och tänkte och saknade och föreställde mig hur det skulle kännas när hon skulle komma tillbaka. Men det är så svårt att föreställa sig. Inte ens nu, när hon är så nära, när jag skulle kunna se henne om jag bara tog ett steg ut i köket, inte ens nu är min bild av henne helt rättvis.

Vi är så mycket mer i verkligheten, så mycket mer än vi kan föreställa oss. Vi är skarpare. Våra ögon mer glittrande. Våra leenden fyllda av mer liv. Vår doft mer verklig.

Därför kändes det konstigt när Emelie plötsligt kom tillbaka. Plötsligt var hon där. I verkligheten. Skarp. Fantasi-Emelie och Verklighets-Emelie möttes på något sätt i mitt huvud och det var omtumlande och förvirrande och fantastiskt och märkligt och overkligt på samma gång.

Egentligen skulle jag nog vilja ha kvar en bit av den verkliga Emelie. Det behöver inte vara något stort. Bara något som är på riktigt och inte bara finns i mitt huvud. Något som jag kan ta fram och klämma eller dofta eller se.

Något som jag kan ta fram när Emelies sida av sängen känns extra tom och kall, när jag står i hallen och hennes jacka inte är där eller när hennes skor inte längre lämnar slaskspår i hallen. Då kanske det inte skulle kännas så konstigt.

torsdag 7 januari 2010

Google Nexus One: The "Fuck You iPhone" Phone

Bara vi på Bara vi

Jag och flickan min gick en promenad på söder. Vår andedräkt bildade flyktiga vålnader i vinterkylan. Vi var på jakt efter en restaurang att äta en mysig middag bara vi.

Ni kan säkert förstå hur glada vi blev när vi hittade en liten krog på Skånegatan med namnet "Bara vi". Försiktigt steg vi på och bad att få titta igenom menyn. Jag fick syn på lammfilen och då var saken var biff, här skulle vi äta!

Atmosfären var mysig (fast när jag tänker efter kanske det berodde på sällskapet) och jag fick chans att titta närmre på menyn. Istället för vitlöksbröd fanns det bröd med tapenade vilket gav mig positiva vibbar. Jag kollade igenom varmrätterna. Hoppade över sektionen med fisk, kollade snabbt igenom delen med Vegeratiskt/Pasta, där fanns en pastarätt med oxfilé och kantareller som verkade hur god som helst.

Jag fortsatte till köttdelen av menyn. Oxtournedos och lyxplanka tävlade om uppmärksamheten, men de kändes som distraktioner. Det var den grillade lamminnerfilén som gjort att jag valt restaurangen och det var den jag skulle ha.

Lammfilén serverades grillad (medium-rare, helt perfekt) på en bädd av sauterade grönsaker (paprika, rödlök, morot) med en dragonsås, en aioli som var som ett vitlöks- och persiljesmör i krämform och en helt underbar potatisgratäng. För att försäkra mig om att få tillräckligt med grönsaker beställde jag in en liten sallad (blandad sallad, gurka och tomat) som serverades med en mycket god vinegrette.

Jag älskar verkligen lamm och om det finns på menyn och jag tror att stället kan klara av att tillaga det rätt brukar det vara det jag väljer. Jag har nog alltid gillat lamm. En midsommar, flera år innan jag blev tonåring och det ansågs mer normalt med min aptit, åt jag 12 lammkotletter vid ett och samma tillfälle. Jag har ätit mycket lamm, mycket väldigt gott lamm, men jag kan inte minnas att jag någonsin ätit så gott lamm som det jag åt ikväll.

Under hösten har jag försökt att vara mer positiv. Jag har försökt att slappna av, släppa loss, hänga med och sluta oroa mig. Kort sagt har jag försökt leva mer i nuet, inte bry mig lika mycket om saker jag inte kan påverka eller tankar som kan störa upplevelsen. Jag vet inte om det påverkade smaken på lammet, på något vis hoppas jag att det gjorde det.

Eller så kanske lammets goda smak berodde på atmosfären (eller kanske sällskapet), det spelar egentligen ingen roll. Lammet helt perfekt, tillbehören noga utvalda och helhetsintrycket oöverträffat. Om du gillar lamm och vill njuta av en grillar lamminnerfilé som får er att glömma bort allt annat så borde ni genast boka bord på Bara vi. Det var helt magiskt.

onsdag 6 januari 2010

Ni tror att det är fest, men för oss är det bara tisdag

Jag vill tacka alla som kom på Emelies fest igår. Det var mycket trevligt.

Tack alla som vågade smaka på mina pajer.
Tack alla som uppskattade mina pajer sa det till mig.
Tack alla som inte uppskattade mina pajer och var artiga nog att låta bli att berätta det för mig.
Tack Charlie som var med trots stress med C-uppsatsen, som var moraliskt stöd till Emelie (genom att ständigt kritisera) och som okuperade en plats i köket strategiskt nära dipp och chips.
Tack tifen som hjälpte mig att göra tapenade och skära grönsaker.
Tack Charlotte som visade mig de roliga isländska serieteckningarna och förklarade att hon spelat alldeles för mycket Torchlight.
Tack Sandy som kunde nästan hela sångboken utantill, som var både feg och modig, som kom i nystruken dress och upprivna jeans och som genom sin kvinliga list lyckades få mig att jobba extra i köket.
Tack Rob som kom ihåg att lämna tillbaka mina nycklar när jag var för onykter för att påminna honom.
Tack Vala som tyckte att vi hade den bästa festen på gatan.
Tack Mary som lyste upp festen med sitt glada humör och kylde ner min kind med sitt kalla öra.
Tack Renen som var med och dansade när han inte delade World of Warcraft-anekdoter med mig.
Tack Lars som jag inte hade träffat på flera timmar, som kom med choklad och som hjälpte oss reda ut varför Jason Bourne är hur grym som helst.
Tack Nilish som förstod vikten av att samlas i köket för att bröla i kör och som såg till så att tifen fick lite frisk luft.
Tack Emelie som bjudit in alla, städat lägenheten och som framförallt dansade mest.
Tack Pinky som kom trots tvivel och som dansade och sjöng och festade och log.
Tack väggen. Du är min vän.
Tack alla som sjöng.
Tack alla som dansade.
Tack alla som festade och hade roligt.

Tack. Det hade inte varit detsamma utan er.

<3

tisdag 5 januari 2010

Förförisk blick och fantastiskt hångel

"Vad håller du på med?"
Hon rodnade, slog ner blicken och log.
"Jag gör inget" sa jag och fortsatte betrakta henne. Hennes kinder, hennes mun, hennes nervösa leende. "Vad menar du?" fortsatte jag.

Hon tittade upp. Vi fick ögonkontakt.
"Det där, det där du gör. Du försöker förföra mig med din blick."
"Vaddå? Vad är det som får dig att tro det?" frågade jag och vägrade bryta ögonkontakten.
"Du har nått lurigt i din blick."
"Har jag?" sa jag och log. "Vad menar du med det?"
"Och ditt leende."
"Vad är det med mitt leende?"
Hon slog ner blicken igen. Jag kände mig ganska nöjd.
"Funkar det?" frågade jag.
Hon svarade inte.

Jag tror att jag har kommit på hemligheten med fantastiskt hångel och sex. Eller kanske inte hemligheten. Jag tror inte att det är det bästa rådet i alla lägen, det finns många tillfällen där min tumregel bara är korkad, men jag tror att det skulle funka ganska bra för ganska många. Nog med brasklappar, här kommer min tes:
  • Ju mer du hånglar utan att hångla desto bättre blir hånglet.
  • Ju mer du har sex utan att ha sex desto bättre blir sexet.
Detta kräver att du är fokuserad och närvarande och kan leverera när det väl kommer till själva hånglet eller sexet. Är du det och kan du det så tror jag att min tes håller.

För mig handlar det om att dela en upplevelse och ju mer energi jag lägger på den upplevelsen desto mer känner jag att jag får tillbaka. Ju mer av mig själv jag ger bort och delar med mig av, desto bättre och starkare känns den upplevelsen. Det är i alla fall min lilla teori.

Om du har andra teorier så vill jag gärna höra. Jag är nyfiken på hur andra resonerar om sånt här. Jag tror inte att det finns någon silverkula som fungerar för alla hela tiden. Hur tror du att det hänger ihop? Vad fungerar för dig?

måndag 4 januari 2010

Colombiansk sockerchock

Idag fick vi finbesök på jobbet. Den Colombianske ambassadören kom och hälsade på och vi bjöd på kaffebröd (det är tydligen så man gör när man får finbesök).

Jag satt artigt med på fikat och tog en sockrad kringla som vägde som en Big Tasty. Det pratades en massa. Vi pekade på en stor karta över Sydamerika och sen pratade vi ännu mer.

Jag föreslog att Colombia ur elektricitetsinfrastruktursynpunkt borde betraktas som två olika delar (en bergig del där majoriteten av befolkningen bor och där det finns riklig tillgång på elektricitet tack vare vattenkraft och en landsbyggd med mycket färre folk och sämre möjligheter att få fram elektricitet) istället för att se hela landet som en enhet. Den colombianske ambassadören höll med mig.

Jag tog en bit av en wienerbrödslängs för att fira. Sen tog jag en bit till, och en till, och två till, och sen fyra till, till slut var det bara två bitar kvar och de vågade jag inte äta upp. Mycket socker blev det. Jag gick för att hämta en kamera, var alldeles stirrig.

"Vad har hänt med dig?" frågade min kollega.
"Inget... eller... kringla... vetelängd..." fick jag fram medan jag irrade fram och tillbaka på kontoret.
"Letar du efter nått?"
"Ja, kameran som jag la på skrivbordet."

Min kollega gick fram till skrivbordet, det var tomt sånär som på skärm, tangentbord, mus och kamera.

"Den ligger ju här"
Jag stirrade.
"Du borde inte äta mer socker"
Jag nickade.

När jag kom tillbaka till fikarummet hade ambassadören hittat någon konstig choklad som tydligen används för att göra varm choklad, sån som man dricker. Chokladbitarna var lite större än prinskorvar och mycket hårdare. Ambassadören räckte fram en bit till mig och sa att jag borde smaka. Förrutom choklad var de även spetsade med socker.

Jag tvekade och frågade om det var meningen att jag skulle äta chokladen som den var. Ambassadören svarade att nej, det gör man inte i vanliga fall, men när han var liten så brukade de gå in i affären och... jag är inte riktigt säker på nästa del, jag antar att han försökte antyda att han snattat godis när han var yngre för han började liksom smyga runt i fikarummet.

Vid det här laget var jag ganska stirrig av allt socker jag ätit så jag är inte helt säker på att jag tolkade ambassadören rätt. Hur som helst kändes det som att jag borde äta chokladen, så det gjorde jag. Den var mycket, mycket söt.

Jag blev ännu stirrigare och började skaka lite. Vid fototillfället senare hade jag svårt att hålla kameran stilla. Jag tog en bild och en till och en till. De frågade varför jag tog så många bilder... "Sugar rush..." fick jag fram och tog ytterligare en bild.