söndag 10 januari 2010

Trött på att vara duktig

"Han ska inte ha någon Minttu" sa de i kör när jag blev erbjuden. Fair enough. Det var inte som att jag visade att jag klarade av det senast. Jag kan ha roligt ändå.

Renen hade inflyttningsfest. En etta på undre botten (det ligger under nedre botten, när man kommer in på nedre botten måste man gå ner för att komma till hans lägenhet - varför kallas det inte för "källare"?) på 42 kvadratmeter (vad annars?), i det närmaste perfekt planerad.

Ett vardagsrum med plats för teve, soffa, skrivbord, säng och bokhylla utan att det känns forcerat. Ett riktigt kök med matplats, rymligt badrum och walk-in-closet. Jag vet inte vad mer man kan begära? (Sjöutsikt? Närmre city? Fiskbensparket?) Oavsett verkar det hur bra som helst och jag tror att han kommer att trivas där under sin vistelse.

Själv hade jag inte riktigt återhämtat mig efter matkomat. Potatisgratängen hade skapat en hinna av fett i min magsäck som gjorde att min alkoholkonsumtion kändes mer måttlig än den förmodligen var. Jag hade med mig en 4,5 % cider som spenderat några dagar på balkongen där den lyckats superkylas.

Vätskor under tryck har lägre fryspunkt än när de är i det fria. Om man lyckas kyla ner en vätska (som cider i det här fallet) under sin fryspunkt i det fria, men över sin fryspunkt under tryck (säg att cidern fryser vid -5 C° om den är öppnad och vid -12 C° om den är oöppnad och att du lyckats kyla ner den till -10 C°), så kommer den att vara flytande så länge burken är stängd. Men så fort du öppnar burken så fryser drickan till is. Det var vad som hände med min dricka. Mycket lurigt.

Det gäller att välja sina kamper. Trots rimligt alkoholintag ("Du är ju knappt full, du måste ha mer!") finns det saker att kämpa emot. Jag brukar mest kämpa mot mig själv. Kämpa för att inte säga något dumt. För att inte göra något dumt. Ikväll var jag ovanligt duktig och jag är ganska trött på att vara duktig, så jag vet inte om det var bra eller dåligt.

Jag fick dock chansen att öva lite på min salsa ("Men han kan ju!"), även om det föranleddes av en fetdiss och jag insåg att jag behöver öva mer för att klara av att få en cross-body-lead att se normal ut.

Vägen hem präglades av två stora utmaningar (förutom de jag satt upp för mig själv).
  1. Försöka hindra Pinky från att gå och lägga sig i närmaste snödriva ("Titta! Snö! Fint!").
  2. Hitta ett ställe som sålde 90-grams hamburgare utan lök, med rostad lök och stark senap.
Den första punkten inleddes med ett misslyckande. Pinky kastade sig i första bästa driva och när jag skulle hjälpa henne upp använde hon farten hon fått av mig till att skicka sig själv som en projektil huvudstupa in i nästa snödriva. Jag insåg snabbt att jag var tvungen att stötta henne mer än tifen (som jag förklarade är som "Ior på valium, med lagg" något han inte bestred, men det kanske säger mer om hans alkoholintag än om min beskrivning).

Att navigera Pinky till och från tunnelbanan var som att dansa tango med en ål. Det gäller att föra, men hon var hal, sladdrig och envis. Jag gjorde mitt bästa för att leda henne i rätt riktning, men det blev en ganska krokig omväg till sist. Hursomhelst kom vi fram utan att Pinky dök ner i någon ytterligare driva (trots detta klagade hon på att hon var kall när vi kom fram, hur kall hon hade varit om jag inte hållit henne från ytterligare drivor ville hon inte kännas vid).

Den andra punkten, att hitta den perfekta fyllerhamburgaren, var inte heller så lätt (i teorin, i praktiken fungerade det i det närmaste optimalt). Vi begav oss från Fruängen och Pinky visste att den perfekta hamburgaren fanns i Liljeholmen (som man måste passera på vägen till Slussen). Men eftersom det var 30 minuter mellan tågen var det ett svårt val (inte för tifen dock, han var beredd att åka hem innan oss och hade mycket svårt att förstå charmen med en fyllehamburgare, "vi kan väl äta rostmackor med skagenröra hemma istället?").

Till slut bestämde vi oss för att chansa på att kiosken vid Slussen skulle ha öppet (alternativet om kiosken var stängd hade varit att gå till donken) och den chansningen var lyckosam. Vi lyckades få våra hamburgare (med perfekta ingredienser) och hinna med rätt buss utan att behöva vänta (jag var dock tvungen att smuggla med Pinkys hamburgare på bussen så hon skulle hinna äta upp den).

Som ni förstår har jag varit väldigt duktig ikväll. Nu är jag trött. Trött på att vara duktig. Men också trött i största allmänhet. Den senare typen av trötthet vet jag som tur är botemedlet mot: sömn. Det ska jag prova nu.