Ett glas mjölk, tack

Visst var det bra drag på festen, men det intressanta hände utanför fönstret. 

En tjej, förmodligen i min ålder, stod på en sten. Solen höll på att gå ner. Hon var sådär snyggt solbrun, perfekt kropp, endast iklädd ett par trosor och en lätt uppriven topp. Hennes långa hår sträckte sig ner över skulderbladen när hon lutade huvudet bakåt och öppnade munnen.

Hon såg ut som att hon väntade på att himlen skulle öppna sig, redo att ta emot regnet i sin mun, men det fanns inte ett enda moln på himlen. Hon smekte magen med sina händer, lät de leka upp längs sidorna på kroppen, över revorna på toppen.

Hon tog ett fast grepp om sina bröst. Fortfarande med huvudet bakåtlutat klämde hon till och en stråle mjölk sprutade upp ur munnen på henne. Högt, över en meter. ”Vad håller hon på med?” tänkte jag.

”Oh, nej. Nu kommer barnet!” hörde jag brevid mig från någon som också tittade genom fönstret. Och ja, ett barn, fyra, kanske fem år gammalt, hade letat sig in på gården. Barnet hade en vattenpistol. En såndär stor vattenpistol som man måste pumpa upp tryck i. Efter barnet kom två stora katter.

”Det här kommer inte att sluta bra” sa personen bredvid mig.

Katterna cirkulerade kring tjejen på stenen. Hotfulla. Barnet skjöt vatten. När det träffade tjejen slutade hon spruta mjölk ur munnen. Hon vände sig och tittade på katterna och plötsligt, rakt framför ögonen på mig, förvandlades hon till en katt.

De två andra katterna såg rasande ut. Den ena hoppade mot flickan och slagsmålet var ett faktum. Jag hatar ljudet av katter som slåss. Det låter så brutalt, så läskigt. Att se det är ännu värre. Klor och tänder överallt. Tjejen kämpade tappert. Den andra katten betraktade striden på avstånd.

Tjejen bet tag i tassen på katten. Hon bet och slet. Slet och bet. Sen släppte hon. Hennes mun och morrhår blodröda. Spottade ut kattens klor. Sen bet hon tag i den andra tassen och gjorde samma sak med den. Katten kunde knappt sätta ner framtassarna. Den gjorde sitt bästa för att halta bort.

Nu klev den andra katten fram. Den var lite större. Mycket starkare. Det var aldrig jämnt. Tjejen försökte allt, inget fungerade. Hon kunde inte fly. Inte klösa. Inte bitas. Hon blev tröttare och tröttare. Fick ett slag över nosen. Tappade balansen. En hopplös strid. Hemskt att se.

Jag insåg snabbt två saker. Tjejen skulle förlora och den andra katten skulle aldrig sluta. Vad skulle jag göra? Jag skulle aldrig hinna ner till gården för att rädda tjejen innan det var för sent. Inte för att jag ens tänkte så, nej, stod som förtrollad vid fönsterrutan och betraktade det oundvikliga.

Hon slets i stycken till slut, tjejen som var förvandlad till en katt, tjejen som sprutat mjölk genom munnen, den solbruna tjejen med den perfekta kroppen. Jag förstod aldrig varför. Eller varför de andra som tittat ut genom fönstret med mig inte alls verkade tycka att situationen var upprörande eller ens märklig.

När det var över sa ingen något till varandra. Vi bara vände oss om och försvann i minglet på festen. Som om inget hade hänt. Eller som att det händer på varje fest. Vad vet jag? Jag kanske borde gå ut mer.

Någonstans i Connecticut, 27 juli 2010

Bristen på wifi gör saknaden större. Vi åkte till Atlantic City, gick på ett casino. Som internetcafé. Fast med skrynkliga gamlingar istället för finniga yngligar. Lättlurade och giriga, hemskt att se.

Passerade genom New Jersey Turn Pike (känt från Sopranos och Being John Malcovitch). Förstoppning. Förföljde en bil i flera mil. xdKände mig som en agent. Höll mig flera bilar bakom. Han körde av motorvägen. Försökte nog ta en genväg. Jag fortsatte på motorvägen men ökade hastigheten och var ikapp efter någon kilometer.

Sen blev det tråkigt.

Nu är vi i Connecticut. På ett motell som Norman Bates hade gillat. Ringklocka för att bli insläpt till kontoret, kvinna bakom skottsäker ruta, pengar i en lucka, nycklar ur en annan. Svårt att råna motellpersonalen. Lättare att råna gästerna.

Vi har ätit på Diners. Fått för mycket mat. Alltid för mycket mat. Även för mig. "You wanna wrap that up?" - Fuck no! Jag förlorar nästan aptiten när tallriken med så groteskt mycket mat ställs framför mig. Trots att det ibland är riktigt gott.

Det är lite svalare nu. Skönt. Jag och Stella åt twinkies. Stella fick sockershock. Jag tänkte på Zombie Land och därför (och ta inte det här på fel sätt) på dig.

Imorgon åker vi till Rhode Island. Hittar förhoppningsvis internet där.

Sea Isle City 26 Juli 2010

Sitter i sängen på hotellet. AC:n låter som ett tröskverk. Körde bil i USA idag. Genom Maryland och Delaware. Förväntade mig hela tiden att se en skylt till Smallville eller att passera The Kent Farm. Då förstår du säkert hur landskapet ser ut här.

Vi tog färja till New Jersey – the garden state – och är nu vi halvvägs till Atlantic City. Pappa ville ta in på ett motell där Norman Bates kunde ha jobbat, men vi hittade inget. Istället har vi badat i Atlanten. Första gången för mig på den här sidan.

Saknar Wifi. Nej, jag saknar dig. Hade jag tillgång till internet hade jag kunnat kommunicera, eller distrahera mig. Men inte nu.

Jag hoppas du har det bra.

Jag saknar dig.

KRAM

<3

En religiöst salt scoutdag på muséer och i värme

Vi börjar känna oss rätt nöjda med Washington D.C. Det är en stad där arkitekturen bara utstrålar en enda sak: makt. En stad som skulle gjort Albert Speer stolt, eller kanske avundsjuk.

Efter att ha gnuggat sömnen ur ögonen och käkat frukost på hotellet begav vi oss ut i den ofattbara värmen. Det är märkligt hur snabbt man vänjer sig vid det behagliga luftkonditionerade klimatet inomhus och hur förvånad man blir varje gång man klivet ut. Idag var inget undantag.

Vi var på väg till en bio på 7:e gatan för att se Salt, en actionrulle med Angelina Jolie i huvudrollen. Vi tog en omväg förbi vita huset där Stella fick chans att posa lite extra. På just den här bilden tror jag att hon föreställer sig budskapet i Rise Againsts Hero of War.

Utanför vita huset satt en man som demonstrerade mot kärnvapen. Han brydde sig inte så mycket om just Obama och det kanske inte är så konstigt med tanke på att mannen suttit utanför vita huset sedan 1981.

Vår plan för dagen var ganska enkel. Promenera bort till bion. Se på Salt. Gå ner och titta på scoutparaden. Äta lunch. Gå på muséer.

Det skulle visa sig att den första delen, att promenera bort till bion, skulle komma att bli ganska jobbig. Det var tur att vi hade ett så tydligt mål. Vi gjorde vårt bästa för att röra oss i skuggan (det var få fotgängare som stod vid övergångsstället och väntade på att det skulle bli grönt, de flesta gjorde som vi och stod i skuggan istället).

Väl framme vid bion möttes vi av några svarta kvinnor i foajén. Deras kyrka hade någon form av gudstjänst i en av sallongerna och vi blev inbjudna att lyssna på "contemporary music", lite som alternativ till att titta på bioreklamen innan vår film började. Både jag och Stella var lite tveksamma men vi följde med pappa in i sallongen.


Det var två andra vita i hela sallongen. Alla stod upp och sjöng. Det var ett band som spelade och alla sjöng. Jag kan föreställa mig många sämre sätt att spendera en söndagförmiddag. Stämningen var skön, likaså budskapet (om man för en stund ignorerar det faktum att de som sjöng förmodligen tror ordagrant på texten om hur Jesus besegrade graven). Jag och Stella sjöng rycktes med och kunde inte låta bli att ta ton.

Det var några som tittade konstigt på tröjan jag hade på mig. Den har ett evolutionärt tema, jag vet inte riktigt vad de tyckte om det.

Vi lyckades ducka ut ur sallongen efter två låtar och gick till den där Salt skulle visas. Salt är en  Bourne-liknande actionfilm med ett problem: det är aldrig tydligt vad som motiverar huvudpersonen. På afficherna ställer de frågan "Vem är Salt?" och även om det delvis besvaras mot filmens slut gör  bristen på artikulerade motiv att det blir svårt för publiken att identifiera sig med huvudpersonen.

Bortsett från det känns Angelina som en frisk fläkt och det faktum att filmen utspelar sig i stort sett uteslutande i New York och Washingtong D.C. gjorde att det kändes extra häftigt.

Efter bion var det ut i värmen som gällde. Vi tittade på scoutparaden i kanske... tio minuter? Max tio minuter. Hur kul är det med scouter egentligen? Och i den värmen sen. Efter max tio minuter gick vi in i första museum vi kunde hitta, kändes det som. Men pappa hade en plan!


Muséet, som jag inte kommer ihåg vad det hette, låg i en märklig byggnad som gav en känsla av att vara en del av själva utställningen. På en vägg hängde ett självporträtt av Van Gogh, som jag tror att jag känner igen från Absinthflaskan i pappas spritskåp. I ett annat rum var sju svarta tavlor upphängda.

Mot bättre vetande gick vi ut från muséet för att gå till Smithonians Space Museum. På vägen passerade vi Capitolium och var liksom tvungna att stanna i solen några sekunder extra för att kunna ta en bild.

Rymdmuséet var fyllt av scouter och blev snabbt tråkigt. På golvet satt tre svenska tjejer som scouterna (bara killar) snackade med. Jag ville att Stella skulle gå fram till tjejerna och fråga "where are y'all from?" och när de svarade att de var från Sverige säga "Oh, I know some Swedish! Gee-nom steak-ta ch-er-t-bull-ar" men det vile hon inte.

Vi gick ut från muséet och bestämde oss för att ta en taxi tillbaka till hotellet. Vi var trötta och behövde vila oss lite. Inte mer än två minuter efter att vi hoppat in i taxin började det blåsa, ordentligt. Folk på gatan hade problem att gå rakt och det flög löv i stora virvlar. Det gick ytteligare en minut eller två och sen började det ösregna. Vattenplaning följdes av störtfloder längs gatorna.

Vi kände att vi hade tur som lyckats få tag på en taxi, men påmindes också om att det var precis så vädret hade varit kvällen innan vi åkt från New York. Var det kanske ett tecken? Gör vi rätt som lämnar Washington D.C. imorgon?

Varm dag i Washington DC

Det är framförallt två saker som gör Washington DC specielt just nu: värmen och mängden scouter. På hotellet är ingetdera något direkt problem. Stella sitter i fönstret (för att hålla sig varm) och jag ligger på sängen och bloggar.


På tal om att blogga blir det ganska mycket kö till pappas lilla dator. "Ska bara..." hörs titt som tätt, ofta följt av "...kolla min facebook" eller något på samma tema. Det kanske är typiskt vår familj, vad vet jag, eller kanske tidstypiskt. Oavsett är det trevligt, vi samlas kring datorn som vore den en lägereld och delar med oss av våra historier till vänner över hela jorden.

Men ute är det som sagt varmt, tokigt varmt. På bilden nedanför den här texten försöker jag och Stella se oberörda ut utanför hotellet. Jag har precis druckit två stora glas lemonad. Sweet sweet lemonade!

Tanken var att vi skulle promenera ner till vita huset, men vi insåg snabbt att vi inte skulle klara av att gå ner dit, en sträcka på cirka en och en halv kilometer, utan att stanna för en vätskepaus. Vi hittade ett McDonalds (vilket var mycket svårare i Washington än i New York) där jag och Stella beställde varsin BigMac.

Både hamburgaren och pommesfrittesen överträffade allt av vad jag har ätit på McDonalds i Sverige och det faktum de, utöver ketchupautomaten, även hade automater för senap, barbeque- och sötsursås gjorde bara besöket bättre.

Efter att ha lyckats missa vita huset på väg söderut lyckades vi ta oss till baksidan av huset. Där tog vi en bild med usikt över Washington Monument (världens största fallossymbol?) innan vi vände oss om och tog en bild framför baksidan av vita huset.

Sa jag att det var tokigt varmt? Vi besämde oss för att runda vita huset på östra sidan för att kunna knäppa lite bilder från framsidan. Det var scouter överallt.

Vi undrade varför. Vi hade sett en massa scouter redan på tågstationen, men runt vita huset var det helt knäppt mycket scouter. Lite googlande här på hotellet avslöjar att det är 10 000 scouter (vilket får mig att tänka på en hassansketch) som ska fira 100-årsjubiléum med en stor parad imorgon. Kanske kommer Obama dit och håller tal?

Så tog vi bilden framför vita huset, i den otroliga värmen - det kanske syns? - och funderade på huruvida det är vi som var utestängda från Obama eller om det är Obama som är instängd. Det senare alternativet tyckte vi kändes mest troligt.

På vägen hem fick vi syn på en polisbil som hade parkerat över ett övergångsställe. I ett okaraktäristiskt exempel på självbehärskning undvek jag att göra en Lars och sa inget till poliserna.

Att resa till Washington DC

De varnade på nyheterna i morse om att det skulle bli varmt. Riktigt varmt. Speciellt i Washington DC. Nästan 40 grader i skuggan och hög luftfuktighet. De förklarade också att regnet och åskan vi upplevde igårkväll varit mycket värre än vi befarat med orkanvarning på Manhattan!

Morgonritualen började som vanligt med att pappa kom in och väckte oss alldeles för tidigt, följt av lite allmän förvirring, gymmande, dusch, klädbyte och jakt efter något att äta till frukost. Vid Rockefeller Center hittade vi ett fik där jag hade stora problem att beställa mjölk (fick kaffe istället) men det ordnade sig till slut.

Vi rafsade ihop våra grejer, checkade ut från hotellet och passade på att ta en bild utanför, mest för att visa att vi stått utanför hotellet, inte för att en bild bevisar något nu förtiden.

Vi tog en taxi till Pensylvania Station för att ta tåget till Washington. De har ett märkligt system med AMTrack i USA där de inte berättar vilken perrong tåget kommer in på förrän precis innan avgång. Resultatet är att man står och väntar och väntar och väntar på att få reda på vart man ska gå och bara blir mer och mer och mer orolig över att tåget ska bli försenat.

Eftersom pappa väckt oss för tidigt passade vi på att sova på tåget.De som tycker att folk är snygga eller söta eller något annat när de sover har uppenbarligen inte sett mig sova.

Men det var svalt, nästan kallt, och skönt på tåget. Pappa undrade hur länge vi skulle uppskatta värmen efter att vi klivit ut ur tåget. Jag sa att det förmodligen skulle vara skönt i 30 sekunder. När vi väl klev ut var det helt ofattbart varmt. Det påminde om när de testade en jetmotor som värmefläkt på det lilla thaistället vid systembolaget i Handen, fast hela tiden och överallt. "Det är tågen som gör att det blir så varmt" föreslog pappa och vi skyndade oss in i stationsbyggnaden.

Inne i stationsbyggnaden var det svalt och skönt och många scouter, varför var olkart. Byggnaden var fantastiskt vacker och värdig en centralstation i världens rikaste lands huvudstad. När vi kom ut på andra sidan stationen var det minst lika varmt som det varit vid tågen. "Märkligt att tågen lyckas värma även på den här sidan av centralen" kommenterade jag.

Vi tog en taxi till Tabard Inn där vi ska bo i några dagar. Taxichauffören var hur cool som helst. Han förklarade att han inte hade något problem med värmen, att det skulle behöva bli över 60 grader varmt för att det skulle vara jobbigt för honom och att han hade AC:n på i bilen mest för kundernas skull.

Hotellet är hur mysigt som helst, fast Stella klagar på att det är för kallt. Nu sitter jag och bloggar medan pappa lyssnar på kvarifemekot.

Andra dagen i New York

Jag sitter på hotellet, hör hur åskan dundrar utanför och hur regnet smattrar mot rutorna. Det är en passande avslutning på vår andra dag i New York, en dag som började tidigt.

Hade fått för mig att jag skulle gymma på morgonen. Jag vaknade tidigt, vid sextiden, efter att ha sovit ganska dåligt, trots att jag var mycket trött, på grund av AC:n som sprutade kall luft på mig (alternativet hade dock gjort det ännu svårare att sova). För att klara av att gymma behövde jag frukost. Jag tog med mig pappa ut på jakt efter något att äta.

Allt är större i Amerika. Till och med de som samlar tomburkar har större kärror med fler tomburkar än jag någonsin sett i Sverige. Centralen är större också. Jag och pappa gick till Grand Central Station. Det var helt enormt. Utanför hittade vi ett frukostställe på ett hörn. De hade fruktsallader, färska hallon och blåbär, massa olika omeletter, pankakor - allt! Och allt gick att beställa "to-go".

Vi köpte tre olika omeletter och tre fruktsallader och gick tillbaka till hotellet. Det var inte alls lika varmt som dagen innan, riktigt behagligt faktiskt, och situationen blev bara bättre av att det inte var så mycket folk som rörde sig så tidigt på morgonen. Efter frukosten gick jag ner till de lilla gymmet de inrett i ett vanligt hotellrum. Jag sprang lite, lyfte lite vikter och gick sen upp till rummet för att duscha av mig och byta kläder.

Resten av dagen går att dela in i två dela: före Inception och efter Inception. Före Inception strosade vi runt i jakt på ett par skor till Stella. Det gick inte alls bra, men jag lyckades hitta ett par Converse som var mer hela än de gymnastikskor jag lämnade kvar hemma i Sverige och inte särskilt dyra.

Sen såg vi Inception på en IMAX-biograf på 42:a gatan. Skillnaden mellan IMAX och vanlig bio känns som skillnaden mellan DVD och Blu-ray. Bilden är  knivskarp och ljudet medryckande (vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att sallongen hade en ljudanläggning på 12 000 watt).

Jag blev helt förtrollad av filmen och när jag stapplade ut ur sallongen hade jag svårt att förstå var jag befann mig och varför. Vi kom ut på gatan. Det var fullt med främmande folk på denna främmande plats och jag kunde inte låta bli att fråga mig om jag drömde eller om det var verklighet. Jag kom fram till att om jag drömde så befann sig säkerligen min kropp på ett mycket varmt ställe, för jag svettades ordentligt.

Vi tog tunnelbanan ner till Lower East Side, på vägen tog pappa en bild han tyckte var cool.

Vad vi skulle göra i Lower East Side, eller kanske i The Village, var mycket oklart. Pappa sa något om klädaffärer men vi hittade inget roligt, och så var det så galet varmt och kvavt. Vi gick till Washington Square Park där det var så varmt att hundarna var tvungna att dricka flaskvatten och människorna var tvungna att bada i fontänen.


Vi avslutade med att äta en femrättersmiddag på en jättefin restaurang vars mat endast överträffades av tjejen som satt snett mittemot mig (inte tjejen på bilden nedan, den är tagen innan det kom några och satte sig vid bordet bredvid vårt och följdes av att Stella frågade mig "Albert, varför tycker inte u om mig?"). "Det här smöret har vi gjort själva här i restaurangen" sa kyparen, och på den nivån var hela måltiden. Tomat och melon-gazpacho, ankbröst och björnbär serverades bland annat, jag kommer inte riktigt ihåg, då tjejen som jag satt och sneglade på distraherade mig med sin skönhet.

Imorgon tar vi tåget till Washington DC. Undrar vad som väntar där.

På jakt efter tjeckisk öl och irländsk pub

Eftersom jag missade vårt sexmånadersjubiléum på The Liffey kände jag mig tvingad att hitta någon irländsk pub där jag kunde dricka min tjeckiska öl. Stella, som var helt slut efter resan, ville vila lite så jag och pappa gav oss ut för att utforska Manhattan till fots.

Vi tog femte avenyn upp en bit, svängde av mot broadway, passerade Times Square och fortsatte norrut mot Central Park. Väl där gick vi längs parkens kortsida mot Apple Store. På vägen köpte vi en adapter från europeisk till amerikansk stickkontakt (så jag skulle kunna fortsätta blogga), första stället vi frågade kostade den 40 dollar, andra sället kostade den 20, men vi fick den för 15. Det kändes fortfarande onödigt dyrt och jag vill inte ens veta vad de kostar på Clas Ohlson.

När vi kom till Apple Store insåg vi tre saker. 1) Det var fortfarande sjukt mycket folk 2) Apple Store har öppet dygnet runt och 3) iPad-modellen pappa ville köpa var slut och skulle inte komma in på två till tre veckor. Vi gick ut igen i jakt på tjeckisk öl och en irländsk pub.

Jag vet inte riktigt om det var vår brist på tålamod eller min oroliga mage men det kändes som att det inte fanns en enda bar att traska in på. Speciellt inte någon irländsk. Efter många om och men lyckades vi dock hitta både tjeckisk öl, en irländsk pub och Beatrice Ask. Hon var mycket mindre i verkligheten än vad jag hade förväntat mig men tyvärr tog vi ingen bild på henne. Undrar vad hon gör på Manhattan.

Titta! En irländsk pub!

Titta! En tjeckisk öl! (Skål!)

Efter lite modest öldrickande till Liffeys ära gick vi tillbaka till hotellet och hämtade upp Stella. Vi tog tunnelbanan ner till The Village.

Pappa kunde inte låta bli att berätta om den gången någon satt sig bredvid honom på tunnelbanan i New York och petat honom i sidan med vad pappa antog var en kniv och bett pappa om alla hans pengar. (Någon annan hade börjat skrika i vagnen och mannen med kniven hade hoppat av vid nästa station, tillsammans med den skrikande mannen. Kvar var bara pappa och en annan man, som hade börjat ta av sig alla sina kläder.) Hur som helst. Vi tog oss till en restaurang som hade utsökt lamm (som var svårt att fotografera).

Efter maten tog vi en liten promenad och hittade ett kaffé som hette Think Coffey, en kedja med tydliga miljöidéer och med den bästa toaletten på länge. Det fanns bara en och den var inte särskilt ren och helt nerklottrad, men klottret var underbart. Det var långa konversationer skrivna till varandra. Det var filosofiska uttryck om livet, döden, uppgivenhet och idéers styrka. Pinky, du skulle älska det!

Jag har lite dåligt samvete över att jag inte tog någon bild på Beatrice Ask så som kompensation får ni en närbild på polisen med tjejerna från tidigare idag. Enjoy!

Framme i New York

Nu är vi framme i New York. Resan, som gick via Bryssel, gick förvånadsvärt snabbt (vi kom till Newark cirka 45 minuter försenade) och vädret för tankarna till Die Hard 3.

Vi har checkat in i vår lilla svit på Algonquin och hälsat på hotellets katt, Matilda. Vi har promenerat upp mot Apple Store i sydöstra hörnet av Central Park. Jag och Stella gjorde vårt bästa för att se coola och världsvana ut, jag iklädd en tröja jag fick i födelsedagspresent.

På vägen dit passerade vi Rockefeller Center där en polis hjälpte några söta tjejer med att fotografera. De frågade honom om han inte ville possera med dem, men han sa att han inte kunde. En av tjejerna log extra mycket och tittade på honom med sina stora ögon. Då kunde han inte säga nej, hon fick låna hans hatt och han gjorde sitt bästa för att possera precis som tjejerna.

I Apple Store var det svalt och skönt och galet mycket folk. Pappa hade tänkt köpa en iPad, men det var så mycket kö att vi bestämde oss för att dra dit imorgobitti istället. Jag lyckades få tag på en ledig iPad och efter att jag uppdaterat min facebookstatus testade jag YouTube-appen. Lars tillhör nu den lilla utvalda grupp människor som spelat med i ett YouTube-klipp som visats på en iPad i Apple Store på Manhattan (och jag tillhör gruppen som filmat ett klipp som visats på en iPad i Apple Store på Manhattan). Grattis Lars!

Skål för The Liffey!

När du läser detta har jag förhoppningsvis redan landat i New York. Jag är ledsen att jag inte kunde hålla er sällskap när ni firar halvårsjubilleum, men så kan det gå.
Det har varit ett halvår med många minnesvärda torsdagar. Den långe, den snygge, den gamle och vår kille har spelat musik och vi har sjungit med. Det har bestälts Staropramen efter Staropramen. Ibland har vi fått sällskap av någon vän, andra gånger har det bara varit vi tre. Vi har lyssnat efter sticket till Stand by me och brölat med till Drunken Sailor.

Vi har klappat och tjoat. Följt klotterkonversationen på toaletten i källaren. Beställt in chips, ibland till och med en burgare. Vi har spillt öl och det har firats, varje gång. Vi har klurat på vad det är som gör att vi blir serverade i sejdel vissa gånger och i vanliga glas andra gånger.Vi har skålat. Att vi har skålat.

Jag skulle vilja utbringa en skål. En skål som sträcker sig ända över Atlanten. En skål för oss. En skål för sex månader. En skål för The Liffey! Skål!

Släktträff på Björknäs

Jag är nere i Skåne, delvis för att träffa släkten och delvis som basläger inför min, pappas och Stellas resa till New York imorgon. Jag insåg precis att New York och Shanghai ligger precis 12 timmar ifrån varandra tidsmässigt, men det var egentligen inte det jag ville berätta om.

Igår var vi på Björknäs och träffade släkten på mammas sida. Det var helt fantastiskt. Det stora huset ligger bara hundra meter från Ljunghusens vackra sandstrand, vi parkerade mammas gamla Sharan bredvid hennes kusins Ferrari och gick genom trädgården till baksidan av huset. Där möttes vi av havsutsikten, släkten och unga söta tjejer som serverade champagne och utsökta snittar.

Alla är så glada och positiva när vi är på Björknäs. Allt känns bara perfekt. "Vad stor du har blivit" får jag höra i år igen. Det känns lite som ett tema. Det var fem år sen vi sågs sist, då firade Björknäs 100 år, och visst har vi yngre förändrats mycket sen dess, men jag tror att jag alltid fått höra att jag blivit stor. Johan ursäktar sig och säger att han skäms över att säga att jag har blivit stor men jag tycker inte att det är någon fara. Jag vill nog helst att han ska säga samma sak när vi ses på Björknäs nästa gång om två år.

Efter välkomstdrinken och hur många goda snittar som helst (de där tjejerna var verkligen duktiga med att gå runt och servera och fråga om vi verkligen inte ville ha en till) går vi bort till de indiska tälten som står i skuggan på andra sidan huset. På vägen dit ser vi ett långt rep som hänger från ett träd, ett sånt där rep som är upphängt för att barnen ska kunna svinga sig i. Jag frågar Stella om hon kan dra sig upp hela vägen, säkert fem eller sex meter, med bara händerna. Hon säger att hon inte kan. Jag visar hur man gör.
I tältet är det uppdukat med broderade servetter med Björknäs och alla får vars två kortlekar med Björknäsmotiv. "Så gör de i Kina" säger Åsa.

Där står en buffé med lamm, en sallad och ungsbakad lax. Någon gammal släkting frågar om jag fortfarande är matintresserad. Det är jag. Salladen är smaksatt med tryffelolja, det är den första jag lägger märke till när jag smakar. Jag inser att det förmodligen säger mer om mitt matintresse än något annat, att jag känner igen tryffelsmaken direkt. Åh, tryffel.

Det står två stora badkar fyllda till bredden med is och flaskor vitt vin och rosé. De serverande tjejerna ser till att ingen behöver törsta. Det känns så härligt lyxigt att bli så uppassad. Jag tar en modest förstaportion av buffén, när jag är säker på att alla blivit serverade tar jag mer, mycket, mycket mer. "Har du inte ätit något på hela terminen?" frågar någon, jag ler och låter maten tysta mun.

Det är dags för efterrätt och buffén är utbytt. Det finns mer jordgubbar än jag någonsin sett förut, alla helt perfekta. Det finns kar med ovispad grädde, det enda rätta tillbehöret till färska jordgubbar om du frågar Thomas (och han har rätt), vanliglass, Skånsk spittekaka, melon, marshmallows och en chokladfondue. Marshmallows in chokladfondue känns syndigt gott och helt galet kladdigt. Det dröjer inte länge förrän barnen ser ut som zombies med chokladslem i hela ansiktet.

Det blir dags för fiskdamm för de minsta barnen. De får drakar. Kasper tar sin drake och ger sig ut på jakt efter Maja som han träffade mycket när hon var i Shanghai. "Maja" skriker han och springer mot huset. "Maja" han kan inte hitta henne. "Maja" till slut hittar han henne utanför toaletten. Hon förklarar att hon inte har några skor och undrar om det inte är okej om jag hjälper honom istället. Kasper accepterar försiktigt.

Vi går ut på stigen som går genom ljungen från huset ner till stranden. Kasper är inte så stor så ljungen når honom nästan till midjan. Jag förklarar att han måste stå still och hålla draken rätt medan jag virar ut linan lite. "Okej, släpp den nu!" säger jag. Kasper släpper draken, jag drar bestämt i linan och draken far upp i luften. Det är helt perfekt drakväder. Vi virar ut vår drake fullt och vår drake flyger högst av alla. Jag ger handtaget till Kasper. Vi springer mot stranden. Det kommer några golfare som säger att vi borde flytta oss eftersom vi står precis bredvid en green och det är folk som ska spela ut nu. Vi flyttar oss lite och flyger vidare med draken.

Plötsligt korsas tråden till Kaspers drake med tråden till någon annans. Kaspers tråd lossnar från handtaget och draken flyger iväg. Jag börjar rusa genom ljungen i jakt på draken. Jag springer förbi folk på väg till stranden som stirrar upp i skyn och berömmer vår bortflugna drake. Jag springer så snabbt jag kan, hoppar över en häck, och in på en granntomt. Där här tråden fastnat i en rosenbuske. Jag lyckas få loss den och kan ta tillbaka den till Kasper.

Jag knyter fast draken så mycket jag kan, det går några minuter, men så lossnar den igen. Vår drake flyger så högt att det är svårt att hålla emot med Kasper är stark. Jag lyckas rusa ikapp draken igen (och sen två gånger till när Kasper råkar tappa den). Kasper springer fram och tillbaka på stigarna bland ljungen. Han trillar ibland, faller platt, men blir aldrig ledsen, han slår sig aldrig och framförallt håller han hårt i draken även om han trillar.
Efter drakflygandet tar jag ett premiärdopp i det långgrunda vattnet. Jag har blivit rätt varm efter att ha fått springa efter draken så många gånger. Den varma vita sanden kryper in mellan tårna, precis som det ska kännas. Vi blir serverade saft och bullar, någon har fått sin drake att fastna på taket, med lite tålamod lyckas jag få ner den. Folk börjar dra sig hemåt. Vi säger hejdå men vill egentligen inte gå. Det blir ett väldigt långt farväl. Både för att vi haft det så trevligt och för att vi vet att det kommer att dröja två år tills nästa gång.

Jag längtar redan.