torsdag 8 mars 2012

Tommy Nilsson har hånat mig sen 94

Året var 1992. Jag gick ettan på Fridhemsskolan i Stockholm. Varje fredag samlades skolans lärare och elever i ljusgården mitt i den stora byggnaden och lät en av klasserna stå för underhållningen.

När det var vår klass tur hade jag frivilligt föreslagit att jag skulle sjunga. Acapella. Solo. Inför hela skolan. På franska.

Jag blir nervös när jag tänker på det. Men så pirrar det så härligt i magen att jag förstår varför jag anmälde mig frivilligt. Det var så typiskt Albert. Det är så typiskt Albert.

Låten jag hade valt var Au claire de la lune (I månens sken). Varför just den låten? Den handlar om månen och det finns mycket som är coolt med månen.

För det första är månen tokigt stor. Att skutta ett varv runt månens ekvator är som att skutta från Stockholm till Mörön i norra Mongoliet och tillbaka igen. Hur långt är det? Jävligt långt!

Är du i Mörön måste jag varna för att Shalom Burger, trots namnet, inte serverar några hamburgare. Är du där kan du också passa på att ta lite bilder som inte är sneda.

För det andra är månen cool för att den ska ha bidragit till att Titanic sjönk. Hur? Genom att vara lite för närgången. Stackars månen, har inte koll på det här med personliga avstånd.


De här två grejerna hade jag förstås ingen aning om. Det som inte hade undgått mig är dock månens effekt på tjejer. Numera vet alla att om en man tar på sig en tröja med en måne och tre vargar på blir han oemotståndlig för kvinnor (har jag hört, jag har inte vågat prova eftersom jag är så dålig på att säga nej).

Sjuåriga Albert hade dock inte haft några sådana betänkligheter, men så hade han ingen mån- och vargtröja heller. Jag fick nöja mig med att sjunga en fransk barnvisa. En barnvisa som jag hade sjungit många gånger hemma. Att stå på en scen inför fler människor än jag kunde räkna var dock en annan sak. Jag blev nervös. Jag darrade mig igenom de första tre raderna. I slutet av fjärde raden så hände det. Jag sjöng fel.

Där det skulle vara ouvre-moi ta porte (öppna din dörr) sjöng jag ouvre-moi la porte (öppna dörren). Jag insåg direkt mitt misstag men lyckades sjunga klart hela sången. När det var över gick jag fram till mamma som hade stått i publiken.

— Jag sjöng fel, sa jag. Hörde du att jag sjöng fel?

— Ja, det gjorde jag, svarade mamma. Men det var nog bara du och jag som märkte det.

Jag tycker inte om att göra fel. I det här fallet var mitt fel grammatikst korrekt, det passade in perfekt i melodin och det var ett så litet att bara de som kunde texten utantill hade chans att upptäcka det. Men det var fel.



När Tommy Nilsson två år senare släppte Öppna din dörr så insåg jag aldrig skulle kunna lämna mitt klavertramp bakom mig. Hela låten är som ett hån mot mig.

Öppna din dörr,
öppna din dörr, 
öppna din döööööörr. 

Öppna dörrjäveln själv din dryge jävel!

Varje gång jag hör låten kommer jag ihåg mitt misstag och vill göra en HAL mot hela mänskligheten.



Liksom bara säga jag är ledsen, jag kan inte göra det. Trots att jag kan. Bara för att jävlas.


Inga kommentarer :

Skicka en kommentar